Kärleken är verkligen ett mysterium, den tillhör en del av livets mystik. Vi är alla överens om att den finns men kan aldrig fånga den eller plassera den. Man kan erfara den tydligt och starkt, och samtidigt undra om det verkligen var kärlek som man kände.
I kyrkans vigselakt – kärlekens stora festhandling! så säger prästen något märkligt: ”Vill du älska och ära … tills döden skiljer er åt?” Denna fråga, som är så långt borta från livets realitet, är den inte utdaterad? Vad betyder den? Vi vet ju inte vad livet bringar, kan vi då ge ett löfte som skall hålla helt till livets slut?
Kristendomens människosyn berättar om at livet för den av Gud skapade människan har ett mål och en mening. Som skapad i Guds avbild så är hennes mål att bli lik Gud själv – som ju är kärlekens källa. Det är ett högt anspråk, men jag tror att det ligger en rikedom, en fördjupning för våra liv, om vi vågar tro detta. Och vi kan sätta oss stora vackra mål i livet och samtidigt veta och erkänna at vi i detta livet kommer till kort.
Så om vi tror att meningen med livet är att växa i sin gudslikhet – att växa i sin kärlek, då måste vi fråga oss vad det är att älska för att vi ska kunna få veta vad som är meningen med våra liv. Och det är här vi kan hitta en nyckel i den märkliga fråga som ställs i vigselakten. ”Vil du älska och ära…tills döden skiljer er åt?”
Kärleken kan inte ha några förbehåll, man kan inte säga att jag älskar dig så länge som du är till nytta, så länge du är ett gode i mitt liv, eller så länge jag orkar, och samtidigt påstå att det är en kärleksrelation. Människan är ju värd att älska oberoende av sina prestationer. Därför måste kyrkans förståelse av äktenskapet förmedla att detta är en pakt som i alla fall har till intention om att hålla ut vid varandras sida tills döden skiljer oss åt. Sedan vet vi att livet inte alltid bringar det vi förväntar och vi vet att ting kan trasas sönder på ett sätt som kräver att man bryter.
Tills döden skiljer er åt er en definition på vad det betyder att älska. Att bli vid en annan människas sida i nöd och lust som vi upptäcker våra egna och den andres svagheter och brister. Då blir förlåtelsen nödvändig. Genom att bli vid en annan människas sida genom hela livet, intill döden ger oss en unik möjlighet (men självklart inte en nödvändighet) till att upptäcka Guds avbild i sin medmänniska, och på det sättet också växa i sin egen gudslikhet, som ju är själva meningen med livet.
Text: Helena Isebakke, Präst i Norska kyrkan