TRO

Året var 2004, jag var 14 år och jag skulle för första gången åka på läger i ett större kyrkligt sammanhang. Det var Skärtorsdag och unga människor från Värmland och Dalsland samlades för att fira påsk tillsammans. Det var där det började på riktigt. Det var då jag aktivt började fundera på frågor jag inte tänkt på innan. Det var då jag kände något. När 140 personer samlades i kyrkan för att fira gudstjänst. Hela helgen var vi tillsammans för att äta, leka, skapa, prata, vara med på workshops, lära känna varandra och upptäcka påskens mysterium. En kväll spelades Du måste finnas med Helen Sjöholm från musikalen Kristina från Duvemåla i en av andakterna. Musiken satte tonen för min relation med Gud. Den avslutas med orden ”Du måste finnas. Jag vore ingenting om du inte fanns”. Jag kommer ihåg att jag blev uppfylld av en värme. Både av gemenskap med de andra som var där men också av det större sammanhanget. 

Det blev första påsken av många på samma gård. I 10 år var jag ledare för påsklägret på Sandvikengården utanför Edane i Värmland. År för år växte jag som människa och som kristen.

Min relation med Gud har många slitningar. Den är inte alltid självklar. Trots att jag de senaste 13 åren har arbetat på olika sätt i kyrkliga sammanhang glömmer jag ofta bort Gud. Det blir lätt ett jobb där jag skapar sammanhang där andra människor får utrymme att möta Gud, men där jag själv stressar runt med annat och glömmer bort att söka. Det har blivit viktigt för mig att finna mina egna sammanhang där jag och Gud fördjupar vår relation. Ofta blir det genom musikaliska upplevelser. Psalmboken har för mig varit ett ovärderligt instrument att sjunga mig till en relation med Gud. Kanske är det så för dig också? Ibland har det varit på en skogspromenad. Ibland är det i gudstjänster när jag ger mig själv tid att vara närvarande i stunden. Ofta är det när kärleksfulla handlingar sker, när någon gör något gott för någon annan. Då känner jag att Gud är där.

Tro är komplext av flera anledningar men för mig är det främst för att det handlar om just tro och inte vetenskap. Det handlar om att lita på något större än mig själv. När jag tänker på tro tänker jag på att det finns något som är större än jag. Jag har alltid någon att luta mig mot, vända mig till. Jag kan fortfarande inte förstå varför det sker hemska saker i världen. Varför någon får cancer. Varför ett barn dör före sina föräldrar. Men! Jag tror att det finns något efter döden. Jag tror att det kommer ljus efter mörkret. Utan min tro hade det varit svårt för mig att kunna leva fullt ut. Jag försöker ha tillit till något bortom mig själv.

Jag har Svenska kyrkans unga att tacka för att min tro fick utrymme att gro. Det har blivit många ideella uppdrag och resor genom åren. Att få möta människor i Italien, England, Frankrike, Ecuador, Sydkorea, USA och Palestina har gett mig många olika bilder av Gud. Det har utmanat min tro och fått den att bli starkare. Jag fann min fristad i kyrkan, och även om många olika grupperingar fanns där så suddades linjerna ut litegrann. Det där litegrann, det var tillräckligt för mig. Det var det som gjorde att jag växte och hittade en början till det som är jag idag. Tänk att en plats, som många uppfattar som stängd, kunde lära mig om hur det är att vara öppen. Kyrkan har absolut saker att jobba på, saker att utveckla och arbeta framåt kring, men kyrkan är också en plats där många förändringar sker. Framförallt hos människor. I kyrkan kan jag möta andra som också vill prata om livet svåra och stora frågor. Där får jag möta livets stora känslor; kärlek, hopp, sorg och tvivel. 

För mig är tro aldrig enkel, men utan den hade jag inte varit just Frida med allt vad det innebär. Det är en tro på Gud som är kärlek över all kärlek som gör att jag tror och hoppas på att godheten i slutänden har makt över ondskan.

 Text & bild: Frida Johansson