Charles Taylor, en av vår tids stora filosofer, säger att moderniteten fört oss in i en sekulär tidsålder som utmärks av att hela bakgrundsramen förändrats. Gudstron, som tidigare var självklar, är nu något som varje människa utmanas att ta ställning till. I linje med Taylor, undrar jag om inte de flesta svenskar idag socialiseras in i att se icke-tro som det helt naturliga, medan tro däremot ses som det avvikande. Utmaningen för den enskilde blir då att dels stå för en tro i kontrast till majoritetssamhällets icke-tro, dels leva sant när tron tärs av tvivlet på gudstrons verklighet.
Det radikala tvivlet menar att det inte finns någon säker grund som kan ge full stabilitet. Inte ens min egen insikt, mitt eget förnuft, mitt eget omdöme eller min egen kultursfärs insikter. Då återstår i det radikala tvivlets förlängning, ytterst tvivlet på mitt eget tvivel. Allt gungar, och skulle jag vilja tillägga, det är tillåtet att låta det gunga. Kan inte det vara en bra utgångspunkt på väg till en tro?
Från vår kristna traditions centrum och den kristna humanistiska traditionen vill jag skicka med några frågor som är värda att ställa: Står mitt livs grund i överensstämmelse med kärlekens radikala utmaning? Vidare ställer den frågor som: Vad är skönt, sant, gott, rätt, och heligt? Vilar min övertygelse på dessa värden?
Mitt eget vittnesbörd om detta är att jag aldrig funnit skönare gestaltning av kärlek i konkret liv än den som evangeliernas Jesusberättelser vittnar om. Jag finner hos honom kampen för sanning och rätt, för de minsta och för de mest utsatta. Jag ser i honom godheten förkroppsligad. Jag tror dessutom att när vi förlorar sinne för det heliga, då hotas också människans och naturens värde. När modernitetens förnuftsmaskin får mala på riskerar den att lämna en förödd jord efter sig.
Skribent: Biskop Hans-Erik Nordin