Jag inser att mina sociala medier inte riktigt ser ut som de flestas, och speciellt blir det här märkbart när fastan inträffar. Mina okyrkliga kompisar berättar om semlor och annat trevligt, mina kyrkliga vänner … ja, de berättar ingenting alls, för när fastan börjar försvinner de med en from hälsning om att de ”facebook-fastar” och ”vi ses igen efter uppståndelsen!”.
Jag gillar det inte alls.
När Jesus talar om fastan säger han att den inte ska märkas. Det är någonting vi gör för vår egen skull, för att plocka bort sådant som distraherar oss från vår relation med Gud. Då kanske det känns rimligt att fasta från de sociala medierna, för de distraherar oss ofta, men i praktiken blir det att sätta relationer i någon slags väntrum. Alla de släktingar och vänner och bekanta som vi har kontakt med där och inte annars, får veta att relationen med dem är en distraktion, någonting som ska prioriteras bort för att den egna andligheten ska bli starkare. Är inte det superkonstigt?
Fast, kanske någon då säger, visst handlar de sociala medierna mest om att skryta om sina tjusiga heminredningar eller resor? Det är väl bra att plocka bort sådant? Och visst. Men kanske det då finns en anledning att fundera på vilka och vad vi följer, vad det är vi läser, vad det är vi trycker ”gilla” på istället? Är fastan kanske istället för att stänga ner helt, en tid då du funderar mer över vilka dina ledstjärnor är och varför, och sedan försöker göra något aktivt åt det?
Jag skulle vilja föreslå att skaffa sig en ”fastedisciplin” istället för att automatiskt tänka att vi ska avstå något. För ofta blir avståendet någonting som antingen drabbar oss själva eller vår omgivning negativt (jag minns den gången jag skulle avstå kaffe, och sedan åkte på sportlovsläger. Efter tre dagar bad alla ungdomarna mig att börja dricka kaffe igen, för jag var så sur!). Istället har jag de senaste åren försökt göra en förändring, försökt använda fastans tid och inriktning för att påverka mitt och andras liv till en bättre relation med varandra, vårt inre och med Gud. Det kan vara att lägga tid på regelbundna böner. Det kan vara att volontärjobba någonstans. Det kan vara att rensa bort sådant som trycker ner mig, till exempel på sociala medier. Det kan vara att lägga om kosten så att den blir bättre för mig och planeten. Ja, du förstår. 40 dagar av möjligheter, istället för pausade relationer och koffeinbrist.
Förra året gav jag mig på att be rosenkransen varje dag. Det höll inte hela fastan ut, så i år ska jag försöka igen. Och du då? Följ med! 40 dagar av möjligheter.
Skribent: Maria Bergius
Biträdande domkyrkokaplan i Göteborgs domkyrka