Bildspråket med rötter hämtar vi från växtvärlden och med det förstår vi något som förankrar oss och något som ger näring. Vi tänker oss att våra rötter knyter oss an till något annat och till andra, till exempel till vår historia. Mina rötter kan bestå av tradition, plats, familj, vänner, kultur eller något annat som binder mig samman med en historia. Att vi alla har rötter betyder inte att vi alla upplever våra rottrådar som starka och viktiga. Några av våra rötter kanske vi inte ens känner till utan upptäcker efterhand, till exempel genom släktforskning. Våra rötter är alltså något som kan upptäckas, stärkas och vårdas.
När jag möter dopfamiljer och dopkandidater tänker jag ibland på att dopet handlar om rötter.
Dopet
För någon blir dopet ett tydligt tecken på rottrådar som binder samman generationer och sammanhang. Ibland finns en dopdräkt som burits i tidigare generationer och som är viktig att berätta om. Kanske väljs en psalm eller en bön som minner oss om mormor eller farmor. Ibland har någon valt ett namn som tvinnar samman den nyfödda personen med en äldre släkting. Dopgudstjänsten i sig, som med liknande innehåll och form upprepats med jämna mellanrum i en släkt, bidrar till att rottrådar stärks. När traditioner upphör så är det som att rottrådar försvagas eller helt klipps av. Det gäller doptraditionen men också alla andra traditioner.
Rötter på djupet
De rötter som vi kan upptäcka i det kristna dopet är mer än traditioner. Dopets innersta idé är att vi genom dopet tvinnas samman med vårt ursprung på ett osynligt och hemlighetsfullt sätt. ”Vi döps till gemenskap med Jesus Kristus”, sägs det inledningsvis i dopgudstjänsten. Dopet är en förening med vårt ursprung – med Gud själv. Vårt liv tvinnas samman med Jesu liv och därmed får vi del i hans seger över döden. Vi förenas också med alla tidigare döpta. Samma ord som uttalas över dopkandidaten 2023 har uttalats över de som döptes för snart 2000 år sedan.
I dopet finns det rottrådar att upptäcka och vårda som bokstavligen ger näring och liv.
Dopets rötter
I berättelserna om Jesu liv berättas det om ett dop som genomfördes nere vid Jordanfloden av en Johannes som kallades ”döparen”. Det var en reningsceremoni som samlade tusentals människor som ville omvända sig, ”tvätta av sig” det gamla och börja om på nytt. Den första gången vi möter Jesus som vuxen i evangelieberättelserna går han ned till Johannes vid Jordanfloden. Det blir inledningen på Jesu uppdrag. Långt senare uppmanar Jesus sina lärjungar att ”gå ut i hela världen och döpa i Faderns, Sonens och den helige Andes namn”. För lärjungarna och de första kristna blir det tydligt att det kristna dopet är ett annat dop än ”Johannesdopet”; det är inte ett dop primärt till omvändelse utan ett dop in i gemenskapen med Kristus. Rötterna till vår kyrkas dop med vatten som öses över dopkandidaten är alltså äldre än kyrkan, men fick en ny och utvidgad betydelse. Något av betydelsen finns kvar - vatten renar och dophandlingen är en startpunkt för något nytt – men det nya, att vi döps in i en gemenskap med Kristus är något nytt och det väsentliga.
Så kyrkans dop har sina rötter i den judiska miljön, i ”Johannesdopet”, som säkert har sina rötter i något annat, och så vidare. Rötter går ofta djupt.
Skribent: Per Anders Sandgren