Jag minns när jag fick det där sms:et. Vi hade ordnat barnvakt och låg nedbäddade framför en film. Det kom som en käftsmäll ”Jag tror att din man är otrogen med mig!”. Det var det enda sms:et avslöjade – inget mer. Tiden stannade men hjärnan gick på högvarv. Jag tittade på mannen som jag trodde att jag delade mitt liv och min framtid med. Kunde det stämma? Han mötte min blick och såg frågande ut. När jag visade sms:et nekade han bestämt och menade att det var menat till någon annan. Vad skulle jag tro? Att hela vårt liv var en lögn?
Jag tog mod till mig och ringde upp numret. En kvinna svarade med en lugn röst. Hon visste vad jag hette och var jag jobbade. Vad min man hette och hur hans liv och kropp såg ut. Mitt liv var en lögn, han hade varit otrogen mot mig.
Livet tog en vändning
Tiden efter samtalet blev turbulent, allt vändes upp och ned. Alla frågor som jag inte kunde få svar på och alla lögner som jag försökte nysta upp. Jag slängde ut honom, och barnen fick bo hos mina föräldrar. Jag grät och började sakta packa ned det liv jag trodde att vi hade haft. Alla minnen och all lycka som vi delat började jag nu ifrågasätta. Var allt bara en illusion? Jag blev sjukskriven från jobbet och blev rekommenderad att gå och prata med någon men var skulle jag börja? Min man nekade inte och verkade likgiltig till det han gjort. Han försökte svara på alla mina frågor men konstigt nog var det mycket han inte mindes. Mina tårar och frågor verkade aldrig ta slut och jag kunde ringa honom mitt i natten för att försöka få svar.
En hjälpande hand
Till slut gick mina tårar över till ilska. Hur kunde han göra så här mot oss? En dag ställde jag ut alla hans saker och bad honom hämta dem. Jag bestämde mig för att det enda vi skulle dela från och med nu var våra barn – för det var något jag aldrig skulle kunna eller vilja ta ifrån honom. Men så insåg vi båda att för att kunna ha en normal kommunikation för barnens skull behövde vi gå i familjerådgivning. Vi ringde Barne- ungdoms og familiedirektoratet och fick tack och lov tid samma vecka då de som har barn har förtur.
Första frågan kvinnan framför oss ställde var, ”Vad är målet med rådgivningen?”. Min man som ville att vi skulle försöka laga vår relation tittade på mig med ett avvaktande svar. Mitt svar var dock rakt, ”Han är far till mina barn och därför inser jag att vi måste ha en fungerande relation”. Detta var mitt mål. Samtidigt insåg jag att vi var tvungna att reda ut allt vi tidigare gått igenom innan vi kunde gå vidare ens i detta.
Hela rådgivningen var som att gå igenom allt som hänt en gång till, men denna gång med en vägledande hand. För mig var det väldigt viktigt att få berätta allt från början, att få gråta och ställa alla frågor än en gång. Att få älta all den smärta som jag gått igenom de sista månaderna. De frågor som jag inte kunde ställa direkt till honom kunde jag istället ställa till kvinnan som satt framför mig.
Tiden på vår sida
Genom våra berättelser kunde hon sätta ord på mycket som vi inte kunde förklara. Jag lät även honom få förklara sådant jag aldrig tillåtit honom säga. Vi gav varandra tid att berätta, lyssna, gråta men även att bli arga.
Tiden i terapi var som en berg- och dalbana, vissa gånger kunde vi skiljas som vänner och andra gånger som ovänner.
Med tiden kunde vi se varandras brister och se vad som hade lett oss in i fällan. Vi hade under det senaste året tagit varandra för givet, låtit vardagen svälja allt det där som gjorde oss så speciella. Våra liv kretsade kring oss själva och inte kring oss som familj, älskare och livspartner.
Ända sedan sms:et hade min familj och mina vänner sagt åt mig att han inte var värd det, att jag borde gå vidare. Men varför skulle jag välja den lätta vägen bara för att den är självklar för många? Vem hade rätt att bestämma att den svåra vägen inte var den rätta för mig?
Respekt
Under hela terapin sa aldrig kvinnan att någon av oss gjort rätt eller fel. Fokus låg hela tiden på vad vi, var och en av oss, kände, tyckte och tänkte. Under terapin hade vi ältat allt tillsammans, gått igenom hela processen med sorg, ilska och likgiltighet. En dag frågade kvinnan mig om jag fortfarande hade respekt för min man? Då insåg jag att trots allt han gjort mot oss och vad vi hade gått igenom så hade jag aldrig förlorat respekten för honom.
Vändningen
Med tiden började vi ses igen. Vi hittade på saker med barnen, åt middag ihop, lekte men fortfarande med inställningen att vi inte var ett par. Jag skulle aldrig vilja påstå att tiden läker alla sår, men på något sätt hittade vi tillbaka till varandra igen. Kärleken som funnits innan allt startade började glöda. Detta gjorde mig rädd och jag ställde mig frågan ”Vad betyder förlåtelse och vad innebär det om jag skulle förlåta min man?”. Jag började googla och försökte hitta svar. Vi pratade även mycket om det och det var viktigt för mig att han skulle förstå att om vi skulle försöka igen så skulle det inte innebära att hans handlingar var förlåtna. Jag insåg att för mig innebar just detta att jag kunde särskilja min man från hans handlingar. Jag skulle kunna förlåta min man men inte det han i sin handling gjort mot mig, våra vänner och vår familj.
Tre år senare är vi en familj igen. Jag har insett att det vi gått igenom har gjort oss så mycket starkare. Det låter kanske konstigt, men det som vi gått igenom räddade vårt förhållande och vi har lärt oss prata med varandra igen. Jag är helt övertygad om att vi inte skulle vara ihop i dagsläget om han inte varit otrogen mot mig. Vi skulle aldrig sett våra brister och tagit steget till terapi om detta inte hade hänt. Hans misstag har gjort oss starkare och vi har lovat varandra att aldrig ta varandra förgivet igen.
Skribent: “Rebecca”