Redaktionen ringde professor Johan Strang vid Helsingfors för att höra något om detta. Vad är det de nordiska länderna har gemensamt som bidragit till en samhällskultur där tilltron är hög?
”Ennormskultur”
Johan Strang börjar med att peka på hur de nordiska länderna länge präglades av en ”ennormskultur” – alltså en kultur där en enda norm dominerar. Från reformationen på 1500-talet och in i modern tid var staten och kyrkan här i Norden tätt sammanbundna. Kyrkan var i stora delar av Europa en motkraft, kanske till och med i opposition mot staten. I Norden däremot, byggde kyrkan tillsammans med staten ett enhetssamhälle. ”Främmande” kulturer, normsystem och trossamfund hölls länge utanför samhällsbygget och det kan ha gett färre konfliktytor och odlat tilltro bland de medborgare som tillhörde normen. Det kan ha bidragit positivt till vår tillit till institutionerna. Samtidigt går det enkelt att föreställa sig flera negativa effekter av ett ennormssamhälle som t ex misstänksamhet mot det främmande och låg tolerans mot det annorlunda.
Föreningstraditionen
Gemensamt för de nordiska länderna är sedan mitten av 1800-talet en förenings- och organisationskultur som stått sig in i våra dagar. Johan nämner det breda engagemanget i väckelserörelserna, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, folkbildningsrörelsen, idrottsrörelsen. Överallt uppmuntrades enskilda att organisera sig och ta ansvar för att främja det goda samhället, eller hur nu de enskilda grupperna såg på saken. Johan reflekterar över att flera av rörelserna först konfronterat och utmanat ennormssamhället, till exempel genom att lyfta fram alternativa trosmässiga och politiska normer (läs: väckelserörelsen och arbetarrörelsen), men sedan försiktigt bjudits in för att ta ansvar och blivit en del av makten. ”Det är svårt att vara opposition när man bjuds in att dela makten”, säger Johan och tar exemplet hur Palme tog udden av 68-rörelsen genom att bjuda in dem i partiet. Att folkrörelse efter folkrörelse efter inledande kamp blivit lyssnad till, tagen på allvar och sedan delaktig har skapat en stor tillit till demokrati och makt. Så har det funkat länge i Norden. Fram till för några decennier sedan har Norden varit exceptionellt i sin föreningstäthet och medborgares delaktighet i alla sorters föreningar; ”hem och skola”, elevråd, idrottsklubbar, scouter et cetera.
Brytningstid
Det gamla organisationssamhället håller på att brytas upp. Människors engagemang är mer momentant och kortvarigt - långsiktigt ansvarstagande mindre vanligt. Alla frivilligorganisationer har upplevt förändringen. Organisationer med styrelser, demokratiprocesser med syfte och önskan att påverka samhällsstrukturen blir färre och ersätts med lösa nätverksformer av mindre formell art. De sociala medierna och nya sätt att samverka utan att mötas fysiskt bidrar till förändringen. En ökad individualism betyder något i utvecklingen. ”What’s in it for me?” är kanske alltmer avgörande för engagemanget i en förening. Många väljer bort att tillhöra en fackförening, vars arbete är för hela kollektivet, och ersätter det med medlemskap i en arbetslöshetskassa, som har ett tydligt individuellt syfte. Utifrån det faktum att allt färre är medlemmar i Svenska kyrkan eller ett politiskt parti så funderar Johan vidare; ”förr gick man med för att påverka inriktningen, nu går man ur så fort man är missnöjd med inriktningen”. Det är skillnad det.
Många anser att en hög grad tilltro och tillit, människor emellan och mellan människor och samhällsinstitutioner, är en grundförutsättning för ett gott och stabilt samhälle. Finns det något att lära av Nordens historia för att bibehålla eller till och med stärka den tillit som fram till nu varit ett signum för Norden? Det finns det säkert, frågan är bara vad.
Skribent: Per Anders Sandgren