Andra söndagen efter fastan
Den kämpande tron
Om du skulle välja ut någon favoritpsalm, vilken skulle det då bli? När prästen och psalmförfattaren Per Harling skulle skriva en engelsk version av 40 svenska psalmer då fanns hans favoriter med, som också den kristna kyrkan i Sverige ofta har röstat fram som sin favorit. Författaren till dessa psalmer är väl inte oväntat Lina Sandell.
Psalmerna som kom med i Per Harlings svensk engelska sångbok var då bland annat Blott en dag ett ögonblick i sänder, Tryggare kan ingen vara, Jesus för världen givit sitt liv och Bred dina vida vingar o Jesus över mig. Dessa psalmer sjungs ofta vid begravningar och dop.
Sista versen i Blott en dag är en bön. Lina Sandell gör ibland så i sina sånger – först berättar och förkunnar hon, sedan kommer en bön om att kunna tro och tillämpa det skrivna. I vers tre ber hon om hjälp att tro på och vila i Guds löften till oss. Och att under vår vandring ta emot livet, nåden och hjälpen en dag i sänder, tills vi är hemma hos Gud.
Jag har undrat hur det är möjligt att en sjuklig, ibland tvivlande människa med uttalad svag självkänsla, ofta med en djup syndaångest, med en allmän kroppslig svaghet, kunnat skriva så att även vi som lever på 2000-talet känner vibrationerna från Guds hjärta när vi lyssnar till hennes ord. Det förunderliga att mitt i hennes personliga sorg och nöd är hon samtidigt den stilla, tröstande och ömsinta lågmälda förmedlaren av Guds stora nåd.
Bakom många av hennes psalmer låg några sorgens år; hennes far, mor och en syster hade dött och föräldrahemmet i prästgården var upplöst. Hon fick också den stora sorgen att mista ett barn.
I en av helgens texter möter vi en kvinna som är desperat. Hon ropar ut kyrkans rop som vi hör ofta när människor i nöd närmar sig Jesus de ropar gemensamt kyrie elison, Herre förbarma dig. Kvinnan är helt förtvivlad över hennes dotters situation. Hon kan bara se att en person kan hjälpa henne och det är Jesus. Jag gissar att du som läser dessa rader känner igen dig i kvinnans förtvivlan och desperation.
De flesta av oss har, eller har haft en kamp med Gud. Vi ropar och har ropat i vår bönekammare, kyrie elison, Herre förbarma dig, ”Gud lyssna till mig, Gud hör mig!” Men helt klart är att de flesta av oss har mött den tyste Guden. Jag har i många år, flera gånger i veckan träffat olika personer som jag har bönegemenskap med. Vi har tillsammans i trotsig tro ropat till honom om bönesvar för vår värld, för vårt land, för vår kommun, för våra familjer, för oss själva. Jag har sett och förstått vi inte är ensamma i vår vånda och bön, jag har sett att vår värld är full av människor som Lina Sandell, de ropar i helig trots och griper tag i Guds löfte. Lina Sandell skrev, Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. Eller som i psalmen, Bred dina vida vingar o Jesus över mig.
Ska vi, du och jag, ropa som kvinnan i helgens text, ”Herre Davids Son, förbarma dig över mig! Ja Herre förbarma dig över Sverige!”
Allt gott
Gösta Degerman