Sjukhuskyrkan

När Sverige kristnades under medeltiden kom mycket av samhällets vård och omsorg att skötas av kyrkan.  I och med detta föll det sig också naturligt att de kristna värderingarna tidigt fick en viktig roll inom sjukvården. Själavården bland de sjuka ombesörjdes av församlingsprästerna, som också ansvarade för bland annat folkbokföringen.

På 1860-talet övertog dock landstingen (dagens regioner) ansvaret för vården. I detta ingick också den andliga vården. Församlingsprästerna ersattes av så kallade landstingspräster. Dessa var dock fortfarande präster från Svenska kyrkan. Den stora skillnaden var att de nu anställdes av landstingen.

En del av sjukvården

Detta fortsatte ända fram till 1962 då den andliga vården återigen blev kyrkans ansvar, förklarar sjukhusdiakon Per-Olof Engström medan han väger lite lätt på stolen. Efter ett möte i sjukhusets entré och en kort promenad genom korridorerna, sitter vi nu på varsin stol inne i Stillhetens rum. Ett rum på sjukhuset dit man kan gå om man vill få en stunds stillhet, be eller meditera.

– Sjukhuskyrkan har alltid funnits, förklarar Per-Olof vidare. Den andliga vården har alltid gått parallellt med sjukvården, ända sedan klostertiden. Och den har alltid följt med i tidens utveckling. Den andliga vården återgick i kyrkans ansvar 1962, men Sjukhuskyrkan finns fortfarande kvar på sjukhusen.

Ett ekumenisk samarbete

Med tiden tillkom också frikyrkorna i kyrkans arbete och idag är det ett ekumenisk samarbete. Sjukhuskyrkan är de kristna kyrkorna gemensamma arbete med andlig vård i sjukvården. Sjukhuskyrkan i Norrköping består idag av en präst och diakon från Svenska kyrkan, och en pastor från Equmeniakyrkan som arbetar halvtid. 
På sjukhuset finns det plats för alla religioner och trosuppfattningar, understryker Per-Olof.

– I måndags hade jag meditation här i Stillhetens rum och under tiden kom det in en muslimsk kvinna som skulle be. Vi nickade lite lätt år varandra och så var det ingenting mer med det. Det går jättebra att vara här samtidigt. Det känns naturligt att dela den här platsen. Ingen har monopol på någonting.

– Jag pratar ganska ofta med människor med annan trosuppfattning om tro och religion. Det kommer naturligt. Det kan till och med vara bra att man har olika bakgrund, för då vågar man ställa frågor som man annars kanske inte hade vågat.

Det viktiga samtalet

Per-Olof pratar om allt med alla. Det är till stor del det som hans arbete går ut på. Det handlar om själavård. Som sjukhusdiakon finns han på plats för att ge andligt och emotionellt stöd för patienter, anhöriga och sjukhuspersonal. Det blir många samtal, både i korridorer och på enskilda rum. De spontana mötena är en stor del av arbetet. Sen utför han också riter som att förmedla giftermål, ge nattvard och hålla nöddop. Och han finns med som stöd vid avsked när någon har dött. Mycket av hans arbete handlar om att röra sig runt på sjukhuset, vara på avdelningarna och dyka in hos de som behöver prata. Det gäller inte bara de som är inlagda utan även anhöriga och personal på sjukhuset.

– Nu har jag jobbat här så pass länge att jag känner de flesta. Ibland har personalen stort behov av att få prata och ibland är de så upptagna att de inte hinner med att prata alls. De där känner man av. Då får man komma tillbaka lite senare. Det handlar hela tiden om att känna av stämningen och möta människor på den plats de är i livet. Just nu och just här. Det är själavård.

Tid för berättelser

Att samtalen får ta tid är något som Per-Olof menar är viktigt. Det som är viktigt är att det finns tid att höra människans berättelse.

– Mycket i dagen samhälle är stressigt. Det finns inte tid. Folk har inte tid. Men vi har tid att lyssna, det finns något fint i det. Att människor får chansen att berätta och kanske sammanfatta en del tankar. Vi kan sitta i en timme och personen får prata ostört om sitt liv. Idag är det inte så många platser i samhället där man får den möjligheten

– Nej, det är sant. Det är viktigt att kunna få berätta sin livsberättelse. En del säger att de aldrig pratar om känslor. Men sen när deras partner dör så är känslor det enda som de vill prata om.

Men ibland är det också tvärtom, fyller Per-Olof i:

– För ett tag sedan skulle jag besöka en kvinna som hade fått reda på att hon inte hade så långt kvar att leva. När jag kom in i dörren så tittade hon på mig och sa: Jaha, är det en till som ska komma och berätta att jag ska dö? Det har jag inte lust med, jag vill bara lösa korsord.

Kvinnan fick lösa sina korsord och dagen efter hade de ett fint samtal.

– Hon berättade att hon hade haft besök av fyra-fem personer på rad som alla hade sett ut som ledsna hundar. Hon ville inte ha mer allvarliga samtal då. Men dagen efter hade vi ett jättefint samtal. Det är det jag skulle säga att Sjukhuskyrkans arbete går ut på. Att möta människor där de är.