Evas vision ser ut att till punkt och pricka ha gått i uppfyllelse. I Hedvigs prästgård möter vi en gladlynt grupp människor som är i full färd med att klä om stolarna i de vackra salarna.
-Det första jag gjorde när jag kom till prästgården var att syna alla vinklar och vrår, berättar Eva. Jag tänkte att det här huset kan behöver lite kärlek. Jag började forma en dröm om att starta upp något, som jag i mitt huvud kallade Hedvigs prästgårds vänner. Människor som värnar lite extra om huset, både rent konkret, men också som vill vara med och utveckla den verksamhet som vi bedriver här.
Prästgård med lång tradition
Det är inte så konstigt att prästgården bär spår av all den verksamhet som varit där genom åren. Den har länge fungerat som en oas för sökande och själslig växt. Koncepten har varit pilgrimsvandringar, retreater, meditation och ikonmåleri för att nämna några. Eva själv har tagit med sig en metod som kallas bibliolog, som hon anordnar två gånger i månaden. Ett sätt att närma sig bibelns texter genom reflektion, fantasi och inlevelse.
Rött tyg i anrik sal
Gruppen är beväpnad med häftpistoler, måttband och saxar. Det vackra, röda tyget har omsorgsfullt valts ut med traditionellt vävmönster. Perfekt i den herrgårdslika miljön. Efter den senaste renoveringen hänger en tavla på väggen, där alla husets tapetlager visas upp och ger prästgården en dimension av sin långa historia. En gång var den bostad åt de två kyrkoherdar som funnits i Hedvigs kyrka, men också uppseendeväckande nog tillflyktsort för judiska flyktingar under andra världskriget.
Hus som betyder mycket
Det smäller och smattrar när tyget fästs mot sitsarna. Stol efter stol förlorar sitt fläckiga utseende och blir åter representabel. Plötsligt smyger ett par undan för en puss och det lyser sådär i ögonen som bara hos nyförälskade. Cecilia Klaar Columbus och Rane Torjusen berättar att de faktiskt träffades genom en grupp här på Hedvigs prästgård.
-Det här är verkligen ett alldeles särskilt hus för oss, berättar Cecilia. Huset verkar betyda mycket för många. Man kommer hit och ”behöver” huset under en period. Här får man jorda sig. Den första grupp som jag deltog i pratade om tro och så fortsatte jag att gå på meditationerna och sedan också på retreat.
Carl Lindman håller med. I sitt hörn har han börjat skruva ihop stolarna och de tatuerade händerna arbetar flinkt. Han ställer en omklädd stol bredvid en gammal för att granska skillnaden.
-Man blir del av en fin gemenskap här och får möjlighet att fundera över sitt liv, sin tro och var man står. Det är en tillåtande atmosfär. Jag har gått lite “all in” på att vara i församlingen just nu. Förut hade jag ingen erfarenhet av det och en hel del fördomar om kyrkan och om att tro. Men här blir det tydligt att man inte behöver tro på ett särskilt sätt. Vi är olika med både tvivel och olika erfarenheter.
-Det här är en fristad mitt i stadens buller, flikar Cecilia in. När samhället ska gå så snabbt och man ska vara uppkopplad jämt, så finns här en motvikt. Kyrkan har historiska rum som bär på ett kristet arv. Och vi har tillåtelse att bara få gå in i det. Det är en ynnest att upptäcka.