Hur viktiga barnen är, återkommer i berättelserna om Jesus flera gånger. ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de. Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Ofta är det vuxna som är rädda för att barnen ska störa i kyrkorummet. Barnen själva upptäcker det med glädje och bus. Springer i altargången, sjunger högt och frimodigt i kören, upptäcker alla spännande utrymmen och konstiga former och figurer. Eller plaskar glatt i dopfunten vid ett dop. Detta är en upptäckarglädje som kyrkans pedagoger inte bara tillåter utan också uppmuntrar och använder sig av i det pedagogiska arbetet.
En pedagog i Svenska kyrkan möter allt från bebisar och småbarn med föräldrar i minisång till konfirmander, ungdomar och unga vuxna. Det kan handla om platser för gemenskap, att stötta familjer eller samarbete mellan skola och kyrka. Ofta talar vi också om att ha med barnperspektivet, i linje med barnkonventionen.
Emma Bruno, du är församlingspedagog, vad menar vi egentligen med ”barnperspektiv”?
– Att ha ett barnperspektiv, vilket också inkluderar ungdomar, kan delvis grunda sig i att vi som organisation ska gå igenom en barnkonsekvensanalys i de beslut som fattas. Men det handlar också om att låta våra mötesplatser och rum anpassas för att också passa barn och ungdomar. Det kan handla om att vi funderar över hur vi utvecklar en gudstjänst för små och stora personer med myror i benen eller till exempel personer som tar in upplevelser bättre med andra sinnen. I kyrkor och samlingssalar har vi ofta någon plats med material anpassat för de som har närmre till fantasin, kreativitet och lek. Det borde vi kanske ha fler av! Men det kan också gälla frågor som ”Hur mår barn och ungdomar idag? Vilket samhälle vistas vi i? Hur kan vi i Svenska kyrkan och i Norrköping finnas, stötta, bära, dela upplevelser och gemenskap med allas våra barn och ungdomar?”
Du har hittat flera olika karaktärer som du använder i arbetet med barnen och som är väldigt uppskattade - hur uppstår de?
– Egentligen är jag ofta obekväm i dramasituationer. Så de karaktärer som har fått uppstå, kommer ur en del av mig själv där det finns inspiration eller utvecklingspotential. Jag skulle till exempel ha svårare att gå in i en ”medeltids Nunne-roll” för att jag inte har kostymen naturligt och det ligger längre bort från mig själv. Däremot känns 70-tal och naturromantik närmre mig. Så på sätt dyker det upp karaktärer inspirerade av ”Fem myror” och andra barnprogram, med attribut som är mig mer bekvämt och finns hemma.
Kan man använda kyrkorummet som pedagogiskt verktyg?
– Absolut! Det finns såklart olika tillfällen då en agerar på olika sätt. Men det blir sällan bra att ”tjyvhålla” ett barn till stillhet. Bättre att släppa till lite och låta barnet utforska och röra på sig. När det kommer till besök av grupper eller klasser till kyrkan har jag inga problem med att barn springer i mittgången eller går upp i predikstolen, kyrkan är ju en så cool byggnad. Tänk att få utforska den! Men såklart, med respekt för gamla ting och värdefulla saker, och ”röj” under kontrollerade former.
– Flera gånger har jag sovit över med konfirmander i kyrkan. Det är också en upplevelse att bära med sig. En kollega sa en gång, ”där man en gång har sovit har man en känsla av hemma”. Det vill jag ge barn, konfirmander och ungdomar. Att kyrkan ska kännas ”hemma”.
– Jag brukar i grunden tänka, ”Gud är större än allt det vi skapar”, Gud (och Jesus) skulle inte ha problem med spring i benen eller behov av lek. Att dela natten i ett tempel, en kyrka, hade Jesus gladeligen gjort.
Undervisning i kyrklig kontext handlade förr kanske mer om lydnad och studier i Bibeln, mycket i linje med hur samhället såg ut då men också synen på barn. Hur ser pedagogik ut i en kyrklig kontext idag?
– Det kanske är på samma sätt idag i vissa fall. Fast idag är samhället ett annat, så därför blir det pedagogiska mötet ett annat. Det är mer fokus på att söka sig själv, våga vara sig själv, förstå att en är älskad, att en inte är ensam och hitta sitt sätt att tro och tänka.
Vad är ditt roligaste minne från det pedagogiska arbetet i kyrkan? Och vad i jobbet är mest givande?
– Det är alltid kul att leka och upptäcka kyrkan. Bäst har nog varit mörkerkurragömma med ungdomsgrupp och skattjakt med skolelever.
Vad i jobbet är mest utmanande?
– Jag kan tycka det är svårt att nå ut för att visa vad vi har, vad vi kan erbjuda. Jag brottas också med kvantitetstänket många fastnar i. Att det ibland är viktigare hur många man är, än att det vi gör betyder mycket för de vi faktiskt möter.
Vad hoppas du mest att du lyckas skicka med barnen på deras väg genom livet?
– Att du duger precis som du är.