En av svårigheterna med att vara människa är att vi är för mycket och för lite på samma gång. Hur det yttrar sig, är olika för olika människor. Man kanske pratar mycket men förmår inte uttrycka det som ligger varmast om hjärtat. Vissa är så inriktade på att finnas till för andra att de tappar kontakten med sina egna behov, medan andra självklart utgår ifrån sig själva utan att riktigt känna in andra människor. Det tar tid att upptäcka och lära känna sin obalans. Även om mycket korrigerar sig av livet självt, genom att vi lär av våra erfarenheter och samspelet med andra, kan andligt övande hjälpa oss till större självkännedom och förhoppningsvis större ödmjukhet.
Tyst meditation enligt za-zen, kontemplation eller kristen djupmeditation som den också kallas innebär ett andligt övande som inte har sin inriktning mot prestation utan mot mognande och upprättande. Den har funnits i kyrkan i olika former i alla tider men har fått en renässans i Sverige de senaste trettio åren och erbjuds idag i ungefär 150 församlingar runt om i vårt land. Något liknande finns i många andra sammanhang i det som kallas mindfullness - medveten närvaro, där man använder samma metod men utan den kristna inriktningen.
Tyst meditation är oerhört enkelt och därför ganska svårt. Man sitter i en position som innebär minimal belastning för kroppen. Det ger möjlighet till avspänning och vaken vila. Det handlar om att sitta still och inte göra någonting annat än att sitta. Det är provocerande för hela vårt inlärda beteende. Plötsligt blir en minut evighetslång. Tankar skjuter iväg som pilar. Allt man har att uträtta pockar på och man tvingas gå en rejäl rond med sin egen rastlöshet. Dag Hammarskjöld sade "Den längsta resan är resan inåt" och övandet, som kräver uthållighet och beslutsamhet, handlar i första skedet om en central kristen tanke - att i tillit till Gud släppa taget om sig själv.
Genom meditationsställningen blir man sakta medveten om sin ovana att "hålla i" sig själv med axlar uppdragna som på en klädgalge och med andningen högt uppe i bröstkorgen. Själva sittandet blir en övning i att släppa taget. Släppa taget om kroppen och lita på att underlaget bär, att vi är burna. Släppa taget om sin andning så att den kan bli djup så att det andas i mig, istället för att det är jag som andas. Släppa taget om tankarna som också innebär att släppa kontrollen. Det är svårt att släppa kontrollen om man inte samtidigt övar förmågan att hysa förtroende. Jag får släppa min självbild och i förlängningen av det, olika gudsbilder som begränsar och behärskar Gud. Det stilla sittandet blir en akt av överlåtelse där jag övar min öppenhet, tillit och närvaro. Meditation blir en form av inre bön.
En av de centrala tankarna i Bibeln är att Ordet blev kött och att kroppen är Andens tempel. Trots detta har den kristna kyrkan i stor ut-sträckning behärskats av den motsatta uppfattningen och sett kroppen som Andens fiende. Meditationen kan hjälpa oss att på djupet nå ett bejakande av vår kropp genom vilken anden tar gestalt i världen. Själsligt övande kan hjälpa oss att komma i balans, vilket är grundläggande för att leva ett gott liv. Varje form av obalans får konsekvenser
för hur vi mår och hur vi orkar med andra människor. Är vi över-
eller understimulerade tappar vi lättare fotfästet. Vi blir för mycket och för lite på samma gång men meditationen kan hjälpa oss att hitta vårt eget mått och ha fästet i det.
Meditation ger inga häftiga upplevelser eller djupa insikter utan handlar om att regelbundet bara sitta, och sitta kvar. Att gå meditationens väg är att gå en väg till sig själv. Meditationen är själva vägen. Den gör mig kanske inte till en bättre människa i betydelsen att jag kan prestera mer, men den hjälper mig att hitta grunden, själva källan. För det centrala är inte att hävda mig utan att leva inför Guds ansikte såsom det uppenbarar sig i Skapelsen, i andra människor och i mig själv.
Martin Lönnebo, författare och biskop em. har i flera år genom sina böcker förespråkat en andlig friskvård med själsliga gympaövningar. Numera har man rätt till att utöva viss fysisk friskvård på arbetstid, men att ägna sig åt själsliga övningar...? Tangerar inte det tron att vi kan frälsa oss själva genom eget förbättringsarbete? Och vart tar då nåden vägen?
Det verkar finnas en nedärvd skepsis i vår kyrka mot "Själslig tränings-skola". Vi tänker inte alltid på att hela vårt gudstjänstliv och kyrkoår är en hjälp för oss att just arbeta på vår frälsning (Fil 2:12-13). Övandet hjälper oss att få syn på våra mänskliga villkor, fallgropar som lurar och hur vi, om vi förmår att släppa vårt krampaktiga grepp om oss själva, kan växa och mogna som människor.
Myra Ekström