Ärkebiskopens tal för Måndagsrörelsen för Ukraina, Norrmalmstorg den 3 mars 2025:
Kära vänner! I dag är det 4026 dagar sedan Ryssland startade kriget genom invasionen av Krim, och det har gått 1103 dagar av fullskalig invasion. Det ger många måndagar.
Tack för er ihärdighet! För egen del är det tredje gången jag får tillfälle att tala vid måndagsrörelsens möte. Det är med sorg och beslutsamhet som jag gör det.
Sorg, för allt det lidande som kriget orsakar. Framtidsdrömmar som går i kras, människoliv som går till spillo. Sorg över att kriget fortsätter och att freden ännu känns långt borta.
Men sorgen paras också med beslutsamhet. Inte mindre så efter fredagens havererade möte i Vita huset. Ukraina behöver vårt stöd, och freden behöver vårt stöd. Den fred som Ukraina ska bestämma över.
Vår insats här på torget kan tyckas blygsam. Samtidigt visar historien vikten av det brett burna, ihärdiga motståndet mot krig och förtryck. Det är inte förgäves.
Tiderna är utmanande. Den transatlantiska länken är inte lika robust och självklar som tidigare. Europa behöver stå stadigt – med och för Ukraina. Vi ska stå bredbent i rejäla kängor av märket ”Frihet”, med demokrati och internationell rätt och den hållbara freden för ögonen.
Kriget kommer att ta slut, och vår beslutsamhet spelar roll. Vi måste fortsatt insistera på den internationella rättens principer och investera i dess institutioner. Också när vänner vacklar.
Och vi ska minnas att internationell rätt och mänsklig rättfärdighet har många vänner, också i länder vars ledare inte förstår rättens vikt och respekterar den.
Internationell rättsskipning skapades ur erfarenheter av krig för att tjäna som verktyg för fred. Dess betydelse är viktigare i dag än någonsin. Håll kursen tydlig, håll målet klart; här handlar det om ett fritt och fullständigt självständigt Ukraina i en fredlig värld.
Som ärkebiskop representerar jag en institution som predikat fred under årtusenden. Samtidigt finns det tillfällen när kyrkan har stått på fel sida av historien och stöttat krig och förstörelse.
I det här sammanhanget ser jag med sorg på den roll som patriark Kirill och det ledande skiktet i rysk-ortodoxa kyrkan spelar. Vi förväntar oss att rättvisans och fredens ord får höras ur de munnar som hetsat till krig.
Men det kristna budskapet är tydligt: vi människor är kallade att söka fred, rättvis och hållbar fred, och det kristna fredsbudskapet är därför i grunden självklart: Saliga är de som håller fred säger Jesus i Bergspredikan.
När vi samlas här i dag så är det till stöd för Ukraina. Och i förlängningen är det till stöd för allas vår fred. För på samma sätt som krig breder ut sig, så har freden spridningseffekter.
Måndagsrörelsens motståndshandling är både ett förbehållslöst stöd till Ukraina och ett sätt att odla svensk beredskap mot krigets realitet. Freden behöver vinnas och säkras.
I min tradition är handling och bön nära förknippat, så jag vill be. Var gärna med, var och en på det sätt som är bekvämt:
Gud, jag ber för folken i Ukraina och Ryssland, för alla som drabbas av våldet, för alla som tvingas att strida, och för alla som fruktar för sina och sina näras liv. Och för alla som nu är på flykt.
Jag ber om frihet och fred för Ukraina, och jag ber för Sverige och för alla som bor här, om sammanhållning och uthållighet i ofredens tid.
Om öppenhet och generositet för dem som kan behöva skydd inom våra gränser ber jag dig, du kärlekens Gud.
Amen.