Rymd och vidd
Kära vänner! Under några dagar ska vi nu ha särskilt fokus på något så aktuellt, självklart, viktigt och svårt som Kyrkan i det offentliga rummet.
Som inledning vill jag därför först ge några tankar om vad vi kan mena med kyrkan och med offentligt rum och om människans och kyrkans relation till Gud. Och jag vill börja med några bilder av tro och församling och Gud som blivit rätt gängse i vårt land, en tematik som jag snuddade vid i talet i domkyrkan för några timmar sedan.
Tro uppfattas i dag ofta som åsikter. Kyrka eller församling blir då en förening för dem som delar samma tro. Du och jag tror på samma sätt, och därför bildar vi en församling. Det är en rätt vanlig bild att det hänger ihop så, och många som ser det så uppfattar därför Svenska kyrkan ungefär som en stor version av en frikyrka. Många kyrkor uppfattar det också så: kyrka är att de troende samlas och tror ihop. Det är värt all respekt och uppskattning.
Men Svenska kyrkans tradition ser annorlunda ut. Hos oss är det kyrkan som institution som bär tron. Kyrkan tror, med frimodighet och tydlighet, i enlighet med den lära som överlämnats genom århundradena. Den tolkas i nuet. Här finns ingen vinglighet eller otydlighet. Tveka aldrig över Svenska kyrkans djupa, tydliga och med glädje burna tro.
Men det är kyrkan som bär tron, och på den grunden inbjuder kyrkan människan – oavsett hans eller hennes personliga tydlighet i tro – att göra sin resa i liv, i glädje, i sorg och så vidare. Människan får den hjälp och det stöd som hon eller han vill ha av kyrkan, men vi kollar inte tro. Och vi undviker att sätta etiketter på varandra. Så möter människor kyrkan på många olika sätt.
Många är med och bär: några bär tro – andra bär stolar i församlingshemmet. Någon är aktiv i ungdomen, och återkommer efter pensionen. Någon kommer vid livets glada eller sorgliga stunder. Och så vidare.
Vi har människor med väldigt olika bilder av tro som kyrkotillhöriga. Det är inget misstag. Det är en konsekvens av vår kyrkosyn. Kyrkan bär tron.
Kyrkan är så att säga jordmånen som ger mineralerna, det friska vattnet – allt det som människan behöver för att växa i tro, hopp och kärlek. I denna jordmån växer många olika rara växter. För så har Gud skapat oss. Och i vår individualitet och i vår gemenskap är alla människor inbjudna att bygga samhälle tillsammans.
När människan kommer så räcker kyrkan evangelium, till alla som vill ha och alla som vill lyssna. Evangelium i diakonins form, i själavårdens form, i församlingsgemenskapens form, i predikans form, i kaffets form, i undervisningens form, i delandets form. Det är folkkyrkans sätt att förvalta tron. Att ge den och dela den, till människors växt och välsignelse.
Gud har skapat alla människor, inte bara medlemmarna i Svenska kyrkan. Det innebär att vi på ett grundläggande plan räknar med att Guds goda verk har en bundsförvant i varje människa, med drivkraft att göra gott, att ge barnen en god framtid, att vilja ge jorden, luften, vattnet och djuren goda livsvillkor. Inom oss alla finns längtan efter fred och respekt för medmänniskan. Skadad av synden, men redo för försoningens evangelium.
Vad är då kyrkan i det offentliga rummet?
Utifrån detta, vad betyder det då att tala om kyrkan i det offentliga rummet? Någon tänker kanske på den fulltecknade almanackan och känner stressen komma krypande: här kommer ytterligare en sak som jag borde ägna mig åt. Någon annan lutar sig kanske tillbaka och tänker: det här angår inte mig och vår församling, det här får kommunikatörer på nationell nivå sköta.
Jag tror att bägge perspektiven leder fel. Kyrkan i det offentliga rummet handlar inte om att lägga ytterligare en uppgift på kyrkan. Det handlar inte heller om ett specialuppdrag för en viss personalkategori. Det handlar om oss, tillsammans. Levande tillsammans med Kristus, skulle jag gärna uttrycka det.
Det tematiska Kyrkomötets ansats, om kyrkan i det offentliga rummet, handlar snarare om att anlägga ett perspektiv, att använda en lins. Det är alltså inte något annat än gudstjänst, undervisning, diakoni och mission, men det är ett sätt att se på det som kyrkan redan gör. Genom ett specifikt uttryck ska vi försöka ”få tag” på viktiga perspektiv.
Begreppet offentligt rum handlar inte bara om fysiska platser, utan om de möten där människor ser, samlas eller stöter på varandra. Det kan handla om våra kyrkliga handlingar – vi är ju noga med att alltid betona att de är offentliga gudstjänster. Det kan handla om miljöer där människor samlas för fördjupning i tro och liv, för att diskutera samhällsfrågor, utbyta åsikter och ibland se alternativa bilder av samhället. Om mediala rum, internationella rum. Och så vidare. Eller varför inte säga som Tomas Tranströmer sa om sitt verk: Mina dikter är mötesplatser. Pröva det på bibelberättelserna. Tänk ”rum” och se vad du hittar!
Inte minst i svensk folkbildningstradition så är det så här människor växer, demokratin formas, mänskliga rättigheter försvaras och samhällets framtid diskuteras. I århundraden har kyrkan bidragit till detta genom evangeliets befrielse, och också genom att hjälpa människor att utforska sin moraliska kompass. Kyrkan har efter bästa förmåga främjat tillit och försvarat rättvisa och fred.
Och genom den baskunskap vi har gett i kristen tro har vi gett ord, bilder, perspektiv och redskap för att fungera som människor tillsammans i en komplex värld. Delade föreställningsvärldar skapar mentala rum där vi kan växa tillsammans.
Kyrkan må vara skild från staten, men kyrkan är inte skild från världen, utan djupt förankrad i den. Evangeliet hjälper människor att leva. Då kan människan växa i sitt ansvar att ta del i samhället så att Guds rike utbreds och skapelsen återupprättas. Lutherska Världsförbundet har betonat att kyrkan, tillsammans med andra, behöver verka för att detta myller av scener, mötesplatser och arenor, stora och små, hålls öppna så att människor, särskilt de mest sårbara, kan delta på lika villkor. Det är gott!
Kyrkans historiska roll i det offentliga rummet
Ser vi tillbaka i historien har kyrkan alltid spelat en betydande roll i det offentliga livet. Svenska kyrkan var redan för länge sedan en integrerad del av samhället, inte bara andligt utan också socialt. Socknen fungerade som både kyrklig och samhällelig enhet och tog ansvar för allt från välfärd till utbildning. Detta gemensamma liv där alla samagerade återspeglade en helhetssyn på livet som omfattade alla delar av tillvaron.
Det är detta som återspeglas i att det finns en lag om Svenska kyrkan. Statsmakterna inser att människan bär andliga behov som behöver en infrastruktur i vårt land. Det behövs rum där hela människan får plats. Rum som det faktiskt är samhällets ansvar att garantera att de finns, för att de behövs för vårt gemensamma bästa. Och det finns behov av någon som ser att hela människan behöver få plats, vilket rum det än handlar om. Svenska kyrkan bär det ansvaret.
Och med stolthet kan vi peka på hur Svenska kyrkan, under 1900-talet, med framväxten av globala rörelser för rättvisa och fred, engagerade sig alltmer i ekumeniska och interreligiösa insatser. Stockholmskonferensen 1925, som vi firar nästa år, är ett tydligt exemplet, där fokus låg på rättvis fred och mänsklig värdighet. Dessa globala perspektiv har format vår självförståelse som en kyrka med ett uppdrag både lokalt och globalt. Rummet växer.
I dag, trots att kyrkan formellt är skild från staten, kvarstår vårt engagemang för det gemensamma goda. Vi fortsätter att arbeta i partnerskap med andra kyrkor, organisationer och civilsamhället för att främja andligt djup i samhället, demokratiska värden, mänskliga rättigheter och för att möta samhällets utmaningar. Kyrkans ansvar är inte mindre än tidigare – det har bara antagit nya former, och det kräver ibland nya strategier.
Men kyrkans engagemang i de globala frågorna föddes inte på 1900-talet. Det gränsöverskridande och mångkulturella finns i vår kyrkas gener. Jesus rörde sig i en hellenistisk miljö som präglades av mångfald, ett samhälle där språk och kulturer möttes och smälte samman. Allt det här finns i Svenska kyrkans DNA. Vi rör oss i mångkulturella och interreligiösa sammanhang, eftersom det var så Jesus gjorde. Bara som ett exempel är Psalmboken ett av de mest mångkulturella dokument som finns i Sverige. Där finns psalmer från alla epoker och från en mångfald av olika länder och traditioner.
Jag vill försöka fånga kyrkans plats i det offentliga rummet med fyra bilder: att vara där, att stanna kvar vid bordet, att bjuda på friskt vatten och att göra det lätt att andas.
Att vara där
Det första påbudet till kyrkan i det offentliga rummet handlar om att vara där. Mitt i den verklighet som är människors, där ska kyrkan vara på plats. Vad det betyder är ganska olika beroende på var man stiger in i den samhälleliga, mänskliga och kyrkliga verkligheten. Låt det därför vara en enkel tumregel: kyrkan ska vara där: lokalt, också där strukturerna är små och bräckliga. I möten med andra aktörer på olika nivåer, med fokus på kärleken till skapelsen och det goda mänskliga livet. I media, förstås, både i det lilla sammanhanget och i det stora sammanhanget.
Men det viktigaste är att kyrkans närvaro är på riktigt, genom att människor möter människor. Inte bara prata om det, utan vara där. Inte bara anställda utan i brett bärande.
En grundsten i den lutherska traditionen är tanken om det allmänna prästadömet. Detta innebär att varje kristen, genom sitt dop, har en kallelse att vara en del av Guds verk i världen. Vi är alla kallade att vara Kristi lärjungar, inte bara i våra kyrkor och församlingar, utan i alla delar av livet – hemma, på arbetsplatsen, i politiska sammanhang – i alla samhällets rum. Vårt vardagsliv är platsen för vårt lärjungaskap. Det är en mäktig uppgift för kyrkan att hjälpa till att rusta människor för att leva sin kallelse i de många rum där vi vistas.
Den lokala församlingen har förstås en central roll genom att vara en katalysator för andligt växande, gemenskap och dialog. Genom att ta plats i, eller erbjuda, öppna och trygga rum för samtal om svåra frågor, och genom att främja öppenhet och inkludering, kan kyrkan bidra till ett samtal som präglas av respekt och förståelse. Detta gäller inte bara för relationer mellan individer, utan även för dialogen mellan olika grupper i samhället – oavsett etnisk, religiös eller kulturell bakgrund.
Kyrkans närvaro bär alltid ett ”sida-vid-sida”-perspektiv. Tron på att Gud har skapat och upprätthåller världen innebär att vi alla är sammanflätade och har ett gemensamt ansvar för varandras välfärd och för skapelsen.
Vår kallelse springer ur tron på att varje människa är skapad till Guds avbild, och vi ser därför att det i varje människa finns en potential att vara med och verka för Guds pågående goda verk i världen. Därför, menar jag, ska kyrkan så långt det är möjligt tala till det goda i människan och försöka tala fram det goda. Om Gud har skapat alla människor med kapaciteten att göra gott så har vi en bundsförvant i varje människa.
Skapelsen är utgångspunkten för vår förståelse av världen som Guds goda verk. Vi lever i en värld som ständigt skapas och förnyas av Gud, och vi är inbjudna att delta i detta skapelseverk. Jesu försonande verk befriar från synd och skuld. Anden ger kraft till handling. Som kyrka försöker vi hjälpa varandra att lita på Gud och hitta varandras goda krafter.
Som del av skapelsen är vi ansvariga för att ta hand om jorden, varandra och oss själva. I Första Moseboken uttrycks detta genom tanken att vi är skapade till Guds avbild, vilket ger varje människa ett unikt och okränkbart värde – och ett mänskligt ansvar att vara med och både främja och, när det behövs, skydda skapelsens och människans värde och värdighet i varje sammanhang.
Stanna kvar vid bordet
Den andra bilden handlar om att stanna kvar vid bordet. Det är en bild som följt mig rätt länge, när jag har iakttagit hur vi människor beter oss mot varandra, inte minst i nutiden. När känslorna drar i gång, och när medmänniskor verkar framträda nästan som motmänniskor, så är det vår uppgift att stanna kvar.
Att inte välta stolen och gå i vredesmod, varken bokstavligt eller bildligt. Att inte utesluta varandra utan att gestalta kyrkan som den kanske enda plats i denna värld där vi inte svarar på oenighet med att sparka ut varandra och stänga dörrarna. Att vara det rum där också de som är besvärliga och motspänstiga får vara kvar. Och att inte rädas för att träda in i rum där också de som kallas motståndare finns. Jesus sa:
… älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders /barn/. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Matt 5:44-45)
När Jesus säger så – vilka är vi om vi försöker förkasta dem som står oss emot. I den värld som ofta försöker skärpa motsättningar är det vår uppgift att tala mildhetens och kärlekens ord. Inte att vara tysta, men att gå välsignelsens väg mer än förbannandets väg.
Att stanna kvar vid bordet handlar om inkludering. Som skrivelsen påminner oss om bör det offentliga rummet vara en plats präglad av öppenhet, deltagande och rättvisa. Ibland behöver det offentliga rummets integritet försvaras, för att också de vi inte gillar ska få plats. Vi ska skapa utrymmen för dialog, också när samtalen blir svåra eller kontroversiella. Som kyrka har vi en särskild uppgift att möjliggöra dessa samtal, och vi har ofta goda förutsättningar att själva etablera eller ta initiativ till trygga platser för respektfull dialog.
Den lutherska teologin ger oss ett ramverk för att förstå relationen mellan Gud, människa och samhälle. Fyrkantigt uttryckt säger vi att Gud verkar i världen på två olika sätt: genom det andliga regementet, där evangeliet och Guds nåd står i centrum, och genom det världsliga regementet, där Guds lag verkar för att upprätthålla ordning och rättvisa i samhället.
Det är viktigt att förstå att denna distinktion inte innebär att kyrkan är skild från samhället eller att kyrkan inte ska engagera sig i världen. Kyrkans uppgift är att förkunna evangeliet om Guds kärlek och försoning, men också att påminna den världsliga makten om dess ansvar att skydda människors värde och värdighet, och att låta detta skydd få praktiska konsekvenser i rättigheter, lagar och stöd.
Samtidigt lurar det fällor här, för det är lätt att vi hamnar i självbilden att vi i kyrkan är starka och rättfärdiga, och vet lite bättre. Och utifrån vår styrka ska vi hjälpa ”dem”, någon annan som är svag. Och eftersom vi är rättfärdiga ska vi bekämpa ”dem” som är orättfärdiga. Vi behöver komma till rätta med sådana oavsiktliga polariseringar.
Vi behöver bekänna vår egen otillräcklighet och arbeta tillsammans med andra för världens liv och upprättelse. Svaghet och styrka har vi alla, så bemyndigandet av alla människors möjligheter är viktig. Och vi bär alla både rättfärdighet och tillkortakommanden. Vi behöver alltså tala till det goda i alla människor, för att locka fram det. Också ur oss själva. Vårt behov av nåden och korset är uppenbara här.
Gud har skapat alla människor, och den goda världen förverkligar vi genom att hitta det goda i varje människa och hjälpa varandra att låta det komma till välsignelse i världen.
Bjud på friskt vatten
Att bjuda på friskt vatten, det är den tredje bilden. Samtidigt som vi erkänner skapelsens skönhet och godhet är vi medvetna om världens brister. Synd och ondska är realiteter som påverkar våra relationer, våra samhällen och vår miljö. I denna splittrade värld försöker en bristfällig kyrka att bära vittnesbörd om Guds ständigt pågående helande verk i världen.
Det är därför som jag vill använda detta att bjuda på friskt vatten som den tredje bilden. Bilden av vattnet är så rik, och det som först dyker upp för mig när jag mediterar över den bilden, det är hur den barmhärtige samariern förbarmar sig över den slagne, han som tillhörde ett föraktat folk. Men jag kan också tänka på hur lärjungarna predikade på den första pingstdagen för människor som törstade efter budskapen om Guds kärlek och förlåtelse. Eller hur Jesus utspisade folkmassor. För mig är detta tillfällen då Guds friska vatten räcks till törstande.
Här finns vår kallelse i en trasig värld som törstar efter Guds helande på så många olika plan. Kyrkan är anförtrodd friskt vatten för världens helande, att räcka till människor.
Gång efter annan påminns jag, och jag vet att jag inte är ensam i detta, om att det är som kyrka vi är efterfrågade. Ingen ber oss att sätta vårt ljus under skäppan. Vi ska räcka de gåvor som vi har.
Låt oss hämta upp ur källorna och dricka själva, för att få ork och kraft att bjuda det friska vattnet vidare. Ordet och sakramenten, Andens kraft, förlåtelsens befrielse, händernas tjänst, inbjudan till alla att bidra utifrån ork och gåvor. Våra kyrkor i förort och på landsbygd, rum för glädje och sorg, stillhet, jubel, liturgi och vardagstro. Vi har fått så mycket i Guds nåd – att ge vidare för världens liv, och det ger vi i alla de rum där vi är och finns, bjuds in till och öppnar för andra.
Dopet är grunden för vår kallelse till tjänst. I dopet får vi inte bara del av Guds nåd, utan också en uppmaning att tjäna andra. I dopgudstjänsten får den döpte ett ljus, som symboliserar kallelsen att vara ljus i världen. Detta ljus ska inte bara lysa i kyrkans trygghet, utan också i världens mörkaste hörn.
Att göra det lätt att andas
Att göra det lätt att andas är den fjärde bilden. Det är ju ingen hemlighet att vi lever i en värld präglad av individualism, konsumism och prestationstänkande. Kanske kan vi beskriva människan i dag som rätt så andfådd av allt man tror att man måste hinna och klara. När livet lägger på oss tunga bördor blir det lätt att vackla. Tecknen på att människor far illa av detta är många.
Det fjärde perspektivet handlar alltså om att göra det lätt att andas. I hela Jesu gärning ser vi hur han lyfter av bördor, får människor att räta på ihopsjunkna ryggar, dra djupa andetag – befrielsens andetag. Att vistas i det offentliga rummet är att göra det med hela glädjen över att komma med ett befrielsens budskap.
Vårt engagemang är djupt rotat i övertygelsen om att Guds rike redan är här men ännu inte fullt förverkligat. Det är i denna spänning – redan här och ännu inte – som vi verkar som kyrka.
I varje nödens rum vill vi hjälpa varandra få luft i egna lungor. Hjälp att känna att rösten bär, inte minst så att varje människa, åtminstone i nästa steg, ska kunna tala själv och agera för sin egen sak. Befrielse, bekräftelse och bemyndigande är särskilt viktiga i mötena med de mest utsatta – människor som hamnat utanför samhället, migranter och alla som drabbas av diskriminering. Här hjälper vi till att utsattheten får plats och får synas i det offentliga rummet när många krafter försöker osynliggöra den.
Mycket kyrkligt arbete, inte minst arbetet med samhällets utsatta, kräver tålamod och uthållighet. Vägen till försoning, rättvisa och helande är lång och inte utan motgångar. Vi behöver luft i lungorna, och vi behöver hjälpa människor att få det lättare att andas.
God andlighet gör det lätt att andas, är ett gammalt uttryck – också det har följt mig genom åren. Det är lite samma som ”smaka och se att Herren är god” (Ps 34:9). I alla de sammanhang där kyrkan gestaltas så är det en Kristusnärvaro som finns i botten. Vi är kvar. Vi lämnar inte bordet. Vi ger friskt vatten att dricka, och allt detta för att det ska bli lätt att andas, lätt att leva, lätt att gå vidare, lätt att tjäna och ge vidare av det goda förråd som den gode guden hela tiden vill förse oss med.
Jesus gjorde inte någon skillnad mellan offentliga och icke-offentliga rum. Han gick dit han blev inbjuden och verkade genom att predika om Guds rike och bota sjuka. Just det har kyrkan fortsatt med i alla århundraden. Och det är egentligen samma sak: det är att hjälpa människor till befrielse, att lyfta bördor och räta ryggar.
Det går att säga många stora ord om kyrkans uppgift och kyrkans möjligheter. Men ibland kanske de små orden är väl så hjälpsamma. Också de gömmer Andens verk: Hjälp en medmänniska att andas lite lättare. Hjälp ett samhälle i kris att andas lite lättare. Hjälp ett land i beråd att andas lite lättare. Hjälp en söndertrasad värld att andas lite lättare. Hjälp sjöarna, skogarna och luften att andas lite lättare. Predika om Guds rike och bota sjuka.
Avslutning
För att avsluta: det bästa sättet att förutse framtiden har alltid varit att vara med och skapa den. Så låt oss gå vidare med förnyad kraft, med vissheten om att vi inte står ensamma i detta arbete.
Det är i Guds verk i världen, som kyrkan, i all sin bristfällighet är med, och mänskligheten är med – i all sin bristfällighet. Till delaktighet i detta är alla kallade. Och en människa, skapad av Gud, känner igen nåden och kallelsen. Kanske är det en döpt människa, men kallelsen börjar inte i dopet, däremot djupnar den i dopet.
Kyrkan i samhället är i hög grad människor som räcker upp handen och säger: jag vill vara med och bygga en god värld. Ibland säger man också: inte är jag religiös, men jag känner igen något i detta. Och det räcker, för all kärlek och allt gott verk är i grunden av Gud.
Så vi är där. Och vi stannar kvar vid bordet. Och efter bästa förmåga räcker vi friskt vatten och försöker göra det lättare för människor, nära och fjärran att andas.
Men först kommer alltid Guds nåd, som är var morgon ny, som verkar i alla människor och i hela skapelsen. Ett myller av människor vill vara med. Ibland får kyrkliga företrädare säga: oj då, Gud var visst här redan.