Tema: Hjärta, öga, tjänst
17 söndagen efter trefaldighet
Matteusevangeliet 6:19-24 

I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Världen behöver din kärlek och Gud förnyar jordens ansikte. Så lyder era valspråk, ni som ska biskopsvigas om en stund. Vilka härliga ord att gå in i tjänsten med. Jag ska inte utlägga dem, men visst möts valspråken i hoppet om den förnyade världen, i kärlek.

Under en tid när jag var barn, och gick hem från skolan, så passerade jag, varje dag, en tomt som nyligen hade sålts. Där gick en man, dag ut och dag in. Han grävde.

Efter ett tag så började vi prata, och han berättade att han höll på att bygga ett hus. Det var bara det att ur barnets perspektiv tycktes det aldrig komma något hus. Han höll bara på med grunden, och jag blev väl lite otålig. Snart måste han väl ändå börja ”på riktigt”.

Det är viktigt att man gör det ordentligt, förklarade han för mig. Och så fortsatte han med grunden. Det där är faktiskt det enda jag minns av husbygget. Det blev förstås ett hus – en dag stod det bara där. Och det står kvar. Jag åkte förbi bara för några dagar sedan.

I min föreställningsvärld är det ett nytt hus, men jag inser ju när jag börjar räkna att det nu är ett halvsekel gammalt. Men det står där. Stadigt.

Det är kanske lite fånigt att stanna till inför något så enkelt idag. Men man kommer inte ifrån att detta med det grundade livet är ett återkommande tema i Bibeln.

Ett antal bibelberättelser handlar om att var grundad. Att bygga sitt hus på fast grund, att stå fasta, att veta var mitt hjärta verkligen hör hemma, var mitt livs skatt är – som i dagens text.

Se till att livet har en stark grund. Vad jag än bygger, så kommer verkets bestånd att vara beroende av hur grunden är lagd. Det förstod den lille grabben.

När man blir biskop så får man tusen frågor om strategier och visioner, om planer och om idéer. Och visst är det roligt och spännande att vara biskop i en tid när vi får indikationer på växande konfirmandgrupper och ökat förtroende för kyrkan.

Men i dag frågar Jesus i all enkelhet, er som nya biskopar, men också oss alla: på vilken grund har du tänkt att lägga allt detta? Var finns ditt hjärta egentligen? Vad är din verkliga skatt?

I evangelietexten finns tre nyckelord, som lyfter fram olika aspekter av det grundade livet: hjärta, öga och tjänst. 

Där finns en sorts nästa steg: när hjärtat är på rätt plats och grunden lagd, vad är det som ska få fånga vår blick och så påverka det vi gör och säger, tänker och handlar? Och vad är den frukt som ska komma av våra verk? Hjärta, öga och tjänst.

Grunden handlade om var mitt hjärta är. Det var det första nyckelordet. Ögat, det andra ordet, handlar om min öppenhet för Guds ljus, det som måste kunna komma in i mitt livs bygge.

Vår kristna tro lär oss att Gud talar genom allt, men det är genom att öva vår urskiljning som vi lär oss att sålla intrycken. Att ha ögat öppet för intrycken, men att fästa blicken på det väsentliga.

Vi behöver inte ställa alla frågor. Vi behöver inte alla svar. Men vi behöver försöka förstå vad som är väsentligt i den Guds kallelse vi står i, vare sig vi är biskopar eller något annat i denna värld där varje liv innehåller en Guds kallelse.

Ögat, i bildlig mening, handlar om hur jag låter Guds ljus komma in och få lysa upp det som behöver lysas upp. Ljuset är en livsnödvändig gåva, för jag kan inte ge det jag inte har fått. Ljuset är smärtsamt ibland. Tröstande ibland. Läkande – alltid.

Jag tror att det bästa sättet att förstå detta ljus som ögat ska släppa in är utifrån Johannesevangeliets ord om Jesus: att han är fylld av nåd och sanning. Ögat måste se sanningen, men det måste också se nåden.

Vi behöver pröva många perspektiv, men det är nådens och sanningens perspektiv som ger välsignelse, som driver oss vidare och som hjälper oss att orka stå kvar.

Ju smärtsammare företeelser som sanningen tvingar mig att släppa in, desto viktigare är det att huset är gott grundat. Och att jag ser att också när Gud ger sanningen till oss är det för att nöden är dörren för nåden.

In i huset släpper jag människor, och från mitt hus går jag i tjänst. Hjärta, öga och tjänst. Ett hus, ett verk, ett bygge är alltid byggt för ett syfte, inte för sig själv. Stort eller litet, enkelt eller påkostat står det där för att tjäna.

Vad tjänsten är kommer att visa sig. När den goda grunden är där, och när Guds ljus lyser igenom människorna och sammanhangen där vi rör oss så framgår det.

Behoven finns i medmänniskans och skapelsens behov. Det grundade hjärtat hjälper oss att stå kvar. Det mottagna gudsljuset hjälper oss att se. Och de beredvilliga händerna, framsträckta tillsammans, hjälper oss att tjäna.

Hjärta, öga och tjänst. Kanske motsvarar de tro, hopp och kärlek. Tro: att vara grundad på djupet i Kristus. Hopp: att med de andliga ögonen se det som bygger upp och ger min inre kraft. Och att kärleken, den gudagivna, får rinna över kanten och komma världen till del i tjänst.

Detta skulle kunna uppfattas som en lång räcka av moralistiska uppmaningar, som en lång rad av allt det vi borde och skulle och måste. Men det är ett av de kanske unika kristna bidragen till världen att ha känslan för var evangeliet finns i detta. Och det sammanfattas i ordet nåd.

Allt det som finns i hjärta, öga och tjänst kommer ur Guds hand. Vi ger inget som vi inte först har fått. Kristus är vår grund. Kristus är vårt ljus. Kristus är de helande händer vi räcker fram.

Mitt i alla våra ansträngningar så är det Guds kärlek som världen behöver, och det är Gud som förnyar jordens ansikte.