Har det vänt? Ser vi äntligen början på det ansvarstagande som behövs? Efter rapporterna om människor som drunknat i Medelhavet, kvävts i lastutrymmen och farit illa på andra sätt var det lätt att känna vrede och vanmakt på samma gång. Tusen och åter tusen har berövats sina rötter, sin historia, sin framtidstro och sina liv, utan att Europas länder förmått agera gemensamt.
När vår medmänsklighet behövdes som mest såg vi i Sverige istället en tilltagande polarisering. Vi fick ett samtalsklimat där hårda ord och rentav hatretorik stod i vägen för den verkstad som behövs. Det är ovärdigt ett land som på goda grunder berömmer sig av upplysthet, jämställdhet och yttrandefrihet.
Nu måste det vara slut på spridandet av lögner, på obeslutsamhet och pseudodiskussioner. Det handlar om medmänniskor, inte om siffror. Det handlar om hjälp både här och där, inte antingen eller. Yttrandefrihet kräver yttrandeansvar. Det är fegt att skylla på bristande möjligheter när det är brist på vilja det handlar om. Det är hyckleri att bortse från miljoner flyktingar som härbärgeras i fattigare länder och klaga när ett ganska välmående Europa nås av en förhållandevis mycket liten flyktingström. Inget land är en isolerad ö.
De senaste dagarnas utveckling är hoppfull. Löpsedlar och sociala medier ropar: Det räcker nu! Biståndsorganisationer meddelar att insamlingsrekorden från tsunamikatastrofen slagits. Privatpersoner avbokar semesterresor, startar egna insamlingar och gör plats i sina hem.
Vår tids medielandskap möjliggör och förstärker snabba attitydförändringar och gemensamma initiativ, också åt godhetens håll! Samtidigt måste vi vara vaksamma. Vi kan inte helt förlita oss på samhällsvindarna. De är svåra att förutsäga och ”trollen” är inte overksamma. Vi behöver rötter djupa nog att stå stadigt även när vinden vänder.
Länge har vi trott att vår demokrati är så robust att den sänder värdesignaler in i alla samhällets vrår. Så skulle den garantera ett samhälle där öppenhet, generositet och mänskliga rättigheter blomstrar.
I själva verket är det tvärtom. Demokratin är inte självförsörjande. För att överleva måste den matas med goda värderingar ur många källor. Den är helt beroende av den värdemässiga näring som medborgarna tillför.
Det är heller inte så enkelt som att god materiell standard och en hyfsad skola automatiskt skapar demokratiskt sinnade, toleranta, sanningsälskande och hjälpsamma människor. Medmänsklighet och anständighet måste erövras och övas. Varje människa behöver utifrån sina egna förutsättningar tillkämpa och tillägna sig en bildning – och få stöd i den processen. Bildningen sitter inte bara i hjärnan utan lika mycket i hjärtat. Ett samhälle som tappar balansen mellan satsningar på teknologi och humaniora kommer förr eller senare i gungning.
Det handlar inte om ett vurmande för ”den gamla goda tiden” och ett backspegelsperspektiv. Blicken bakåt behövs för färden framåt, för perspektiv som varar längre än en kvartalsrapport eller en mandatperiod.
Bara ett samhälle som förfogar över sådana resurser kan bära motsättningar på ett konstruktivt sätt. Och resurserna finns. I de politiska rörelser som värnar om medmänsklighet och människors lika värde. I civilsamhällets stora organisationer. I de religiösa traditionerna. I sällskap med många andra religiösa och icke-religiösa traditioner hjälper den kristna tron oss att öva den blick som förvandlar en mot-människa till med-människa.
Det är inte konstigt att migration är en stor fråga när 60 miljoner människor är på flykt. Konstigt är att vi har haft så svårt att få in saklighet och långsiktighet i debatten. För det gemensamma godas skull behöver vi en ny saklighet. Belastningar kan leda till hittills oprövade lösningar. Låt de klokaste orden leda till mycket verkstad!
Antje Jackelén, ärkebiskop
Artikeln publicerades på Expressen Debatt den 8 september 2015