Nyheter om terrordåd har nått oss allt för ofta under de senaste åren. Så gott som alltid har de kommit från andra håll i världen. Vi har vetat och fruktat att terrordåd också händer i vårt land. Nu har det skett i vår huvudstad.
De omedelbara tankarna har gått till dem som drabbats. Till dem som mist sina kära, till skadade och till dem som hjälper och vårdar, med önskan och bön om stöd, läkedom och helande. Tankarna har också gått till dem som måste fatta beslut och agera i extrema situationer, med bön om vishet och kraft.
Även tacksamheten finns där: för ett fungerande samhälle, för varje hjälpande hand, för att inte ännu fler människor blev skadade, för att mod och medmänsklighet bröt fram med sådan styrka, för att saklighet och sammanhållning ger motståndskraft.
Bestörtning, rädsla, vrede, uppgivenhet, sorg, rastlöshet – vi kan reagera på många olika sätt. Men nog har vi det gemensamt att vi vill söka varandras närhet, stå upp för det goda och stå emot det onda. Nu måste det finnas utrymme för både styrka och svaghet, för eftertanke och för handling.
Vi har sett en ondskans avgrund alldeles nära. Nu vet vi att det inte räcker med grundkunskap om livet. Vi behöver även avgrundskunskap – för egen del och för att ge våra barn de bästa förutsättningarna in i livet. Om vi inte lär oss något om de svåraste existentiella frågorna är det svårt att lyckas med konsten att vara människa.