Ers majestäter, ärade statsråd och landshövding, vänner i våra nordiska systerkyrkor, kära ordförande, biskopar och ledamöter i kyrkomötet – systrar och bröder i Kristus!
Med glädje säger också jag välkommen till årets kyrkomöte. Vi är här för att Jesus har kallat oss att tillsammans ge kyrkan kropp och närvaro i världen. Som ledamöter har ni fått ett särskilt ansvar i denna mission – Guds sändning och vår.
Jag tror att något håller på att hända, det är det första jag vill säga. För några veckor sedan besökte jag ärkebiskopen av Canterbury. Det var intressant att vi båda noterat liknande rörelser, i England liksom i Sverige. Det finns ett ökat intresse för existentiella och andliga frågor. Kyrkans perspektiv efterfrågas, också medialt.
I Svenska kyrkan ser vi förskjutningar i medlemsutvecklingen. Tappet minskar samtidigt som inträdena ökar, även om det fortfarande är ett nettotapp. Konfirmandsiffrorna stiger. Människor återupptäcker sin kyrka. Kyrkan stiger i förtroendebarometern. Det finns en positiv förväntan på kyrkan.
Visst är det för tidigt att säga att detta är trender, men det vore otacksamt att inte glädjas i nuet. Och se det ljus som finns som något livgivande att förvalta.
Vårt uppdrag består, det är det andra jag vill säga. Kyrkans uppdrag tar sin utgångspunkt i den lokala församlingen. I dag vill jag särskilt lyfta fram den viktiga uppgiften att hjälpa människor att bejaka den tro man har, för som någon sagt: Människor bär på mer tro än vad kyrkan ibland vågar tro. I det uppdraget finns visionen om att alla som vill ska känna sig hemma i Svenska kyrkan, och när de känner sig hemma ska det finnas en konkret kyrka att vara hemma i.
Vi har kunskap och erfarenhet, rummen och miljöerna. Vi kan hjälpa människor att samtala, hitta sig själva och att upptäcka Gud i sina liv. Vi är inte en troendekyrka där alla tror likadant. I Svenska kyrkan, folkkyrkan, är det institutionen som bär tron, och det gör kyrkan med kristligt självförtroende och glädje.
Den kristna tro som vi fått oss anförtrodda tolkar vi i nuet och lämnar vidare. De kyrkotillhöriga är välkomna att göra sin resa i liv och tro med den relation till kyrkan som de själva vill ha och har glädje av. En del är jätteaktiva. Någon kommer när gamla pappa ska begravas. Andra när det hänt en katastrof i bygden. Men alla är välkomna.
Kyrkan har också viktiga processer på gång, och där vill jag, för det tredje framför allt nämna försoningsprocessen med det samiska folket. Vi arbetar på. Det handlar om åtaganden för att främja samiskt kyrkoliv, stärka samiska barn och unga, det rör mark- och skogsbruk. Givetvis spelar den utredning, Kyrkan och skogen, som presenterades i förra veckan, en viktig roll här. Jag ser fram emot goda, utforskande samtal i kyrkan om den utredningen. Det handlar också om återbördande av samiska kvarlevor. I augusti var jag tillsammans med biskop Åsa i Tornedalen för att delta i återbördandet av 23 tornedalska, kvänska, lantalaisiska och samiska kvarlevor vid Akamella ödekyrkogård. Det här är viktiga steg i vår gemensamma strävan att förstå och ta ansvar för historien.
Det fjärde jag vill lyfta är det ofattbara lidande som krigen i världen åstadkommer. Om någon vecka infaller årsdagen av 7:e oktober. Terrorattacken mot Israel och det efterföljande kriget i Gaza skapar djupa sår och smärta världen över. På Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina syns inget slut. I kampen om meter och förödda områden stupar unga soldater från båda sidor i en lika existentiell som meningslös konflikt.
Som kyrka måste vi orka se och be, handla utifrån förmåga och samvete, men framför allt alltid stå på fredens sida. Vi värnar folkrätten, stöder civilsamhället, inklusive våra systerkyrkor och andra trossamfund, för att rädda liv och lindra nöd i de situationer som vi ser i de berörda områdena. Vi fortsätter att skydda och stödja kristna kyrkor och institutioner, som till exempel i Palestina bär upp grundläggande samhällsfunktioner som sjukvård och utbildning.
Det femte handlar om vikten av att vara varsamma med varandra. Våra samhällen behöver vara trygga miljöer för människor ur olika sammanhang och med olika bakgrund och olika liv. Alla krafter behövs förstås för att sätta stopp för antisemitism och islamofobi.
Vi behöver söka sätt att tala med och om varandra som minskar spänningar och löser upp polariseringar. Ibland går det lite grann. Ibland misslyckas vi. Men vi ger inte upp. Jesu ord om att älska våra fiender och be för dem som förföljer oss är inte ord att kasta i ansiktet på andra. De är kraftfulla utmaningar till var och en av oss. Så bygger vi gott för framtiden.
För det sjätte så har beredskapsfrågorna snabbt vuxit i betydelse. Det är naturligt och ett område där vi som kyrka ska bidra. Det handlar om landets motståndskraft i kris och krig. Vi tar plats i den självklara uppgiften att som folkkyrka möta människornas och samhällets behov, enskilt och i grupp. När läget blir som allvarligast är kyrkans ansvar för att finnas till hands som störst. När vi tar vårt ansvar i totalförsvaret är det för att minska risken för krig.
En prästkollega i ett grannland berättade om sin tid som militärpastor. Vid ett tillfälle beklagade han sig för en hög militär över risken att hamna i läget att han skulle behöva välsigna kanoner. Då svarade militären: Ditt jobb är inte att välsigna vapen /…/ utan att hjälpa mig att bli människa igen, när jag har gjort det värsta en människa kan göra: att ta någon annans liv. Det är teologi, handfast, verklighetsnära och sårbar. Vid Jesu sida.
Vi står fasta i bön och tro, i kallelse och uppgift. Våra olika perspektiv är en rikedom, som vi får hjälpa varandra att förvalta så att de blir till välsignelse. Må Guds goda ande leda vår kyrka till insikt och handlingskraft!