Söndag: Andra advent
Bibeltext: Markusevangeliet 1:14–15
Glädje, befrielse, äkthet och nåd
I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.
”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Ett kort konstaterande, men med dramatisk bakgrund. Jesus har varit i öknen i fyrtio dagar, fyllda av andliga upplevelser. Han har kämpat en inre kamp, och ställt sig på stadig grund. Tiden är inne. Det är det djupa andetaget innan man säger ”nu är det dags”.
Vi befinner oss på den brytpunkt där Jesus stiger ut ur skuggorna och börjar sin offentliga tjänst. Tiden är inne.
Markus är kortfattad, men Lukasevangeliet ger en längre version av det här tillfället. Han låter Markus korta ord blomma ut till en hel programförklaring från Jesus.
Hos Lukas stiger Jesus in i synagogan i Nasaret, får en bokrulle i handen och läser ur Jesajas gudsrikesvision (Jesaja 61:1–2): Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Och så säger han till människorna i synagogan: I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse.
Gudsrikets nyckelord sticker ut: glädjebud, befrielse, seende – ska vi säga äkthet – och nåd.
Jesus var uppfylld av glädje, befrielse, äkthet och nåd
Jesus var uppfylld av det som Jesaja hade skickat med honom: glädje, befrielse, äkthet och nåd. Med några snabba penseldrag tecknar han en vision av Guds rike där något anas, växer, sprider sig. Redan nu men ännu inte. I himmelen och, med Guds nåd, en doft också på jorden. Runt Jesus skedde det.
Det finns en frihet och en lätthet i Jesus vars eftersmak når in i vår tid. Vi möter inte en löst hängande lära i en udda religös personlighet. Han är en levande människa som är det han säger, som låter detta goda bli till runt omkring sig.
I händelse efter händelse vågar människor tala sanning om sina liv, och de blir befriade från bojor av olika slag: materiella, existentiella, religiösa eller som har med hälsan att göra. Och glädjen sprider sig. Människor strömmar till.
Där är inte mycket av regelstyrning eller religiös surmulenhet. I Jesus möter vi en andlighet som gör det lättare att andas. Den skapar inte andnöd av instängdhet utan ger andningshjälp när tillvaron har blivit för trång. Man nästan kan se hur människor sträcker på sig.
Men det är skärpa i detta: äkthet är ingen småsak. Befrielse är en oerhörd utmaning både att ge och att ta emot. Nåd är förlåtelse av det oförlåtliga. Glädje är inte glättighet. Detta är på riktigt.
Jesu budkavle har skickats vidare genom årtusendena
Genom årtusendena har Jesu budkavle skickats vidare, och orden har hörts igen: Tiden är inne, Guds rike är nära.
Budkavlen har plockats upp av människor av god vilja i många olika sammanhang som låtit sig inspireras utan att ha haft kristen hemvist. Den har tagits upp i kyrkan; i stora församlingar och små, i gudstjänst och i diakonal kraftsamling, i bönegrupper och i hjärtats hemliga hopp, i kloster och kommuniteter, i predikan och undervisning. Så ska det vara.
I Jesu möten över det vi i dag skulle kalla religionsgränser tyder allt på att han träffade och väckte något som redan finns, nedlagt av Gud i själva mänsklighetens djup, livsyttringar som spontant väller ur skapelsen. Genom att röra vid detta som varje människa bär som ett skapelseminne kunde Jesus väcka livsmod och hopp på ett nytt sätt.
Han sa inte: gå med i min förening, eller bli mer religiös. Men hela hans sätt att möta människor blir en uppmaning att gräva djupare, att leva det jag har, att söka efter andra som kan hjälpa mig att stå än mer stadigt i Guds goda gåvor.
Evangeliet finns nedlagt i skapelsen från begynnelsen. Ordet, i alla dess bemärkelser, är före all tid.
Ur djupt liggande källsprång bryter det fram, ofta oanat och skapar nya fåror i marken. Så ska det vara: Guds Ande vattnar fälten på olika sätt, och så länge vi kan se att det ur dessa olika myllor växer glädje, befrielse, äkthet och nåd så tar vi emot det i tacksamhet.
Rakt ur Jesu hållning kommer uppmaningarna till kyrkan och till var och en av oss: tala sanning om livet och världen. Verka för befrielse till kropp och själ, i strukturer och för individer. Låt glädjen blomma. Och räck nåden till oss otillräckliga, bristfälliga varelser som kämpar med våra liv. Vår kallelse är att leva detta i ständigt skiftande omständigheter.
Ur kärleken som flödar ur skapelsen, synlig i Kristus, har lusten att ge vidare vaknat, diakonins lust att befria dem som, bildligt eller bokstavligt, bär bojor, predikans patos för äkthet och sanning – och nåd – när kärleken är hotad och missmod skymmer glädjen.
Här räcks händerna ut till främlingen som behöver få känna sig välkommen. Här räcker vi händerna till varandra i oros- och krigstider.
Här uppfattas ropet från skapelsen, från atmosfären som kippar efter andan och haven som ber om hjälp. Nåd för en plågad skapelse men hopp om att det en gång ska bli som i Jesajas vision: att berg och höjder brister ut i jubel och träden klappar i händerna (55:12). Är det konstigt att musiken är en av trons främsta språk?
Tacksamhet över Guds gåvor
Det finns en ömhet i Jesu tilltal till människor och han lyckades med konststycket att på en gång inspirera människor till handling och samtidigt lyfta bördor av deras skuldror. Inte moralism, men en djup tacksamhet över Guds goda gåvor som bara måste ges vidare.
Jesajas ord, genom Jesu verk, kom att skapa en doft av gudsriket som människor uppfattade och sökte. Tiden är inne. Den är alltid inne. Guds rike är nära.