Celina Falk: "Det internationella arbetet och ekumenik har alltid varit hjärtefrågor för mig"

Marie Körner, handläggare i ekumenik vid kyrkokansliet, Uppsala, passade på att ställa några frågor till Celina, vid hemkomsten till Sverige. 

Vem är du, kan du presentera dig lite?

Jag heter Celina Falk, kommer ifrån Luleå och jobbar som HR-specialist på universitetet här. Jag har varit engagerad i kyrkan sedan jag var barn. Tidigare har jag arbetat på stiftskansliet här i Luleå och på Svenska Kyrkans Ungas förbundskansli. Jag är alltså lekman i kyrkan och har även engagerat mig i kyrkopolitiken och sitter i kyrkomötet och i kyrkorådet i min församling. 

Hur kom det sig att du blev engagerad i Kyrkornas världsråd och den ekumeniska rörelsen?

Det internationella arbetet och ekumenik har alltid varit hjärtefrågor för mig. Jag har arbetat en hel del för Fairtrade och i vår lokala internationella grupp här hemma i församlingen. Det är viktigt för mig att vi är en del av den världsvida kyrkan och att Svenska kyrkan inte isolerar sig från den större kyrkogemenskapen. Jag tror tvärtom att vi är beroende av varandra och att vi tillsammans utgör Kristi kropp i världen.

Vid tidpunkten för förra generalförsamlingen (2013, red) var jag ersättare i kyrkostyrelsen och blev utsedd att ingå i delegationen till generalförsamlingen i Busan, Sydkorea. Det var där som jag först blev invald i Kyrkornas världsråds centralkommitté på en ungdomsplats.

Det har ju nyligen varit generalförsamling i Karlsruhe, vad upplevde du själv som höjdpunkter där?

Först och främst är det ju glädjen i att få mötas och komma samman som världsvid kyrka. Denna generalförsamling blev uppskjuten ett år på grund av pandemin. Det märktes verkligen att alla hade väntat och längtat, så det var en påtaglig glädje att äntligen få mötas. I en generalförsamling, med alla människor och representanter ifrån de olika medlemskyrkorna, blir den världsvida kyrkan synlig och påtaglig som ingen annanstans. 

Gudstjänsterna är alltid en höjdpunkt. Någon har sagt att de är ”generalförsamlingens hjärtslag” och det kan jag hålla med om. Vi hade också många fina och bra, men också svåra, samtal. Det är viktigt att också det som är svårt och skaver få ta utrymme. Kyrkonas världsråd skall vara en plattform för de svåra samtalen. Enhet och enighet är inte samma sak.

Under mötet syntes du som guide för konsensusmetoden. Vad är det och hur fungerar denna metod? 

Ja, Kyrkornas världsråd jobbar med konsensus. Det betyder att ingen eller inga skall bli överkörda som det ju kan bli vid vanliga majoritetsbeslut. Alla skall uppleva att de har blivit sedda och att deras åsikter har blivit hörda. Ofta försöker vi finna kompromisser eller skrivningar som alla på något sätt kan leva med. Det betyder inte att alla når fram till exakt samma åsikt, men åtminstone så pass mycket samförstånd att de som känner sig tveksamma är beredda att stiga åt sidan och släppa igenom ett visst uttalande eller beslut. 

Tanken att arbeta så vilar på en andlig dimension och bilden av Kristi kropp. För om låt oss säga ”foten” säger att nu kan jag inte gå denna väg, så måste kroppen hitta ett annat sätt att röra sig framåt. Först då blir talet om Kristi kropp trovärdigt. Det innebär att aktivt lyssna, att vara beredd att tänka om och tänka nytt, att öva sig i lyhördhet och att vara öppen för den Helige Andes verk i gemenskapen. 

Vad kommer ditt arbete att vara nu fram till nästa generalförsamling? 

Mitt grundmandat är att jag är en av de 150 representanter för medlemskyrkorna som utgör centralkommittén, som träffas vartannat år för att ta beslut. Det är möjligt att jag kommer att ingå i någon arbets- eller referensgrupp, men det är inget jag vet idag.

Generalsekreteraren sänder rapporter till oss månadsvis som naturligtvis diskuteras. Det är upp till var och en att följa med i arbetet. Sedan har man ju kontinuerlig egen kontakt med andra representanter runt om i världen. Vi lär känna varandra och blir vänner. Jag ser detta som oerhört viktigt och värdefullt.

Jag sitter också i kyrkostyrelsens internationella råd och det tycker jag är en viktig plattform både för att få med mig tankar och erfarenheter från Svenska kyrkan till Kyrkornas världsråd och för att kunna kanalisera erfarenheter på andra hållet. Jag har också ett gott samarbete med personal på Kyrkokansliet i Uppsala. 

När det gäller Svenska kyrkan och den ekumeniska rörelsen, kan du nämna områden där vi har något att bidra med och områden där vi får ta emot ifrån systerkyrkorna?

Ett område är definitivt organisationsstrukturen. Kyrkonas världsråd är en stor koloss och Svenska kyrkan tillhör de kyrkor som idag bidrar mycket till budgeten, vilket är viktigt. Men hur mycket får det kosta egentligen? Det är knappast hållbart att fortsätta som idag. Med denna bakgrund är det inte konstigt att Svenska kyrkan är och kommer att vara aktiv i att reformera Kyrkornas världsråds organisationsstruktur.

Jag vill också nämna arbetet kring ”Human sexuality”. Det är ett område som Svenska kyrkan har bearbetat under lång tid och med mycken möda, för att landa i de ståndpunkter som vi har. Dessa erfarenheter vill vi nu vara med och dela till andra kyrkor. Det sker bland annat genom ett studiedokument i ämnet som stod klart till generalförsamlingen och där ärkebiskop emeritus Anders Wejryd varit en ledargestalt.

Jag tror det är jättenyttigt för Svenska kyrkan att vara med i ett sammanhang där vi inte är majoritetskyrka, som är fallet i den nationella kontexten. I Kyrkornas världsråd är vi en av 352 medlemskyrkor och i detta sammanhang får vi dela tro och liv. Det ger upphov till viktiga reflektioner. För mig personligen har dessa erfarenheter format mig till den människa jag är idag och därmed också de beslut och hållningar jag tar inom det kyrkopolitiska arbetet. I botten handlar det om att vara fast rotad i insikten att kyrkan består av människorna, inte en organisationsstruktur eller enbart de anställda.

Slutligen, hur skulle du önska att människor ute i våra församlingar skulle märka eller uppleva att Svenska kyrkan är medlem i Kyrkonas världsråd och del av den ekumeniska rörelsen?

Återigen, det behöver betonas i många olika sammanhang att vi är del av något större: den världsvida kyrkan - Kristi kropp. Det hjälper oss att öppna upp så att vi inte fastnar i den egna bubblan.

Samtidigt är det viktigt att betona att ekumenik sker också här hemma. Världen har ju kommit till oss, man behöver inte resa långt bort. Det bygger på en nyfikenhet. Hur gör ni? Varför då? Och så kommer det i gång viktiga samtal som berikar.

Inom Kyrkornas världsråd antas också viktiga dokument som vi måste förhålla oss till och som behöver sippra ner i vår konkreta verklighet. Som ett exempel kan jag nämna det budskap som kom ut ur förmötet för ursprungsbefolkningar och som Svenska kyrkan behöver förhålla sig till i sitt försoningsarbete med samerna. Det är jätteviktigt.

Jag ser fram emot att vara del av detta arbete de kommande åren.