Nu börjar Folk och försvars Rikskonferens i Sälen. Beredskapen står i centrum.
Både som personer och samhällssektorer är vi alla delar av totalförsvaret.
Men hur ska man förhålla sig till ondska och krig? Många existentiella frågor utmanar.
Under andra världskriget var ”andlig beredskap” ett välkänt begrepp. Vad är det?
En början till svar är att inte betrakta det andliga som ett religiöst specialområde utan som ett ord för att få tag i livets djupdimension.
Det går att förstå på många sätt. Som kristen tar jag hjälp av det dubbla kärleksbudet i Bibeln (Matt. 22:35-40). Där pekar Jesus på vikten av att älska Gud, medmänniskan och sig själv. Så lever människan i tre grundrelationer: till Gud, till omvärld/medmänniska och till sig själv. Andlighet, så beskrivet, är att se att tillvarons grundrelationer möts och går in i varandra.
Här möter våra relationer livets djup som utmanar livet. Att se sig som en del av ett sammanhang som är större än jag själv är en av andlighetens kärnor. Och att ha sin grundtillit till någon eller något som är större än jag själv.
Jag ser flera ”andliga försvarslinjer” som vi behöver hålla:
Det första handlar om respekten för människan – att bevara vår mänsklighet intakt. Och inte bara den egna sidans mänsklighet utan också ”de andra”. Alla människor är älskade av Gud, utan undantag. Vid ett tillfälle hörde jag en bön i ett då krigförande land. Den etsade sig fast i mitt minne: ”Vi ber för våra väpnade styrkor, och vi ber också för dem som vi i vårt oförstånd har kommit att betrakta som våra fiender”. Både det existentiella hotet i kriget och det andliga hotet i att demonisera andra människor blev synliga.
Det andra handlar om att vägra bli en spegelbild av sin angripare. Att en motståndare begår övergrepp berättigar inte att svara med samma mynt. Andras utomrättsliga metoder får inte fresta oss att tumma på rättssäkerhet och egen integritet. Om vi gör detta så har vi förlorat. Då har den logik som vi tar avstånd från invaderat våra inre.
Det tredje handlar om att bevara medvetenheten om vårt ansvar i allt vi gör. Ansvar ändras inte av att vi försvarar oss mot andras ansvarslöshet. Vi är ansvariga inför oss själva, varandra, mänskligheten och Gud.
Det fjärde handlar om att bevara fredens perspektiv. Vi behöver för oss själva upprepa den enkla meningen ”Jag gör det för fredens skull”, så fort jag närmar mig verksamhet i ofredens närhet. Då hjälper vi varandra att minnas varför vi gör det vi gör, också när försvaret behöver ske med vapen i hand. Fredens perspektiv hjälper oss att välja bland alternativen, också när inga goda alternativ finns kvar, när bara ondska finns på paletten – och vi ändå måste välja.
En av mina företrädare, Nathan Söderblom, fick Nobels fredspris för sitt arbete för fred, i efterdyningarna av första världskriget.
Det väcker respekt att en man med denna djupa förankring i fredsarbetet ändå kunde säga: ”Det kan hända – man vet det icke – att några krigsskepp i en viss historisk situation få större betydelse för Guds rike än åtskilliga tusen predikningar”.
Må vi aldrig hamna i krig. Genom eftertanke, militär, näringsliv, predikningar och bön, civilsamhälle, politik och mycket annat gör vi allt för att det inte ska hända.
Martin Modéus
Ärkebiskop i Svenska kyrkan