Julkrönika i Kyrkans Tidning

När änglarna sjunger bakom visir skärps vår uppmärksamhet

Julen 2020. Sedan världen senast lyssnade till ängelns ord i julnatten har självklarheter blivit ouppnåeliga, tryggheter skakats och lärdomar dyrköpts.

”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje,” säger ängeln till de överrumplade herdarna. Och tillägger för tydlighetens skull: ”en glädje för hela folket”. Att Gud blir människa i Jesus sker högst lokalt, men är likväl en global, ja, universell händelse. Därför gäller självklart allemansrätten för julen. Glädjen är till för alla, liksom orden ”Var inte rädda”.

Det här året har vi lärt oss mer om rädsla än på länge. Vi har också lärt oss mer om sådant som angår alla. Vi är en enda mänsklighet under samma himmel. Vi knäar under samma virus, vi har anledning att rädas samma klimatkris. Jorden ser ut att vara en bräcklig farkost. Vi sitter alla i samma båt. Eller?

Det där med samma båt är sant i bemärkelsen att alla kan drabbas – av både virus och klimatförändringarnas följder. Samtidigt finns vi på helt olika ställen på denna båt. Medan somliga kan njuta livet på soldäck i det längsta eller fortsätta hänga i baren, sliter andra i båtens mörkaste, smutsigaste, hetaste och bullrigaste vrår.

Julnattens glädje gör inte skillnad på folk och folk. Lika mycket glädje för den som levt på i sus och dus som för vårdpersonal som har slitit ut sig för att rädda liv? Lika mycket glädje för den som rätteligen sitter dömd som för brottsoffret? Lika mycket glädje för den som presterat det närmast övermänskliga som för den som jämt och ständigt åker snålskjuts? Kan det verkligen vara rätt?

I julnatten görs inga skillnader mellan människor. Alla behöver en frälsare, och frälsaren har fötts för alla. För alla människor och för hela skapelsen – inte undra på att det är så många djur med där i natten!

Julnatten är upptakten för det som vi i teologin kallar den eskatologiska spänningen mellan redan nu och ännu inte. Redan nu är fred och försoning verkliga – frälsaren är född, kors och uppståndelse är verkliga, räddningen finns. Samtidigt har vi ännu inte sett fullbordan, för ännu har vi tvingande skäl att säga varje gång vi ber Herrens bön: ”rädda oss från det onda”.

Mellan redan nu och ännu inte lever och verkar kyrkan. I år, när änglaorden kommer att höras och synas från fler skärmar än någonsin, blir den där spänningen kanske tydligare än annars. För vi har blivit störda, avbrutna, hindrade i allt det vanliga. Vi kan sörja de tredimensionella möten som talar till sinnena på ett mer fullödigt sätt än vad skärmarnas platta tvådimensionalitet förmår. Det saknas något. Det är som om änglarna sjunger bakom visir.

Istället för att bli fast i saknaden kan vi försöka vända på det hela och fråga: Vad kan vi lära oss av avbrotten i kyrkans liv? Medlemskommunikation och ändamålsenliga indelningar i all ära – de behövs. Men kan det vara så att våra kyrkliga aktiviteter skymmer Gud, åtminstone ibland? Beter vi oss emellanåt som om Gud vore död och vi behöver fylla tomrummet med aktiviteter?

Det är ju inte kyrkan som är frälsaren utan Jesus. Det är inte kyrkans relevans som är målet för vår strävan. Vårt ärende är att vittna om frälsningen i Kristus genom att på allra bästa sätt redogöra för det hopp som vi har fått som gåva och uppgift.

Räddningen är verklig. Det trotsiga och otåliga hoppet bygger på det. ”Räddningstimman för världen slår, nu begynner vårt jubelår … oss är en Frälsare född.” Räddningen har kommit utan att kyrkan eller någon församling behövde göra ett skvatt. Den finns där. Som en alltid öppen famn. Redan nu. Fast fullbordan har vi ännu inte sett: Guds äventyr med skapelsen fortsätter. Än är tro, hopp och kärlek inte bara självklara ledstjärnor för varje människa som vill något med sitt liv, utan de är alltid också ifrågasatta, attackerade, förtryckta, utnyttjade … ”och rädda oss från det onda”.

Kyrkans relevans ligger i att den kan uthärda denna spänning mellan redan nu och ännu inte. Ja, inte bara uthärda utan leva den! I den vanliga verksamhetsrytmen är det lätt hänt att denna spänning hamnar utanför synfältet. Idéer och krav staplas på varandra. Det finns många åsikter och synpunkter om vad kyrkan borde göra eller inte göra för att vara Svenska kyrkan på rätt sätt.

Förbättringsförslag är alltid bra att begrunda, men om vi blundar för spänningen mellan redan nu och ännu inte är det lätt att hämmas eller uttröttas i onödan. Att underskatta ondskans realitet leder lätt förbi målet; att räkna klick, träffar och annan statistik som ska bevisa att vi har levererat samhällsrelevans kan utmatta.  Samhällsrelevans är förstås inte en ersättning för tro på Guds levande och skapande ande, utan en frukt av denna tro. Oavsett hur vi mår i slutet av detta år, så vill Gud ge sin kyrka tröstens och uppmuntrans ande.

Kyrkan ska vara Guds partner i skapelseäventyret och gå trons, hoppets och kärlekens ärenden. Då gäller det att göra rätt saker! Det här årets smärtsamma avbrott i församlingslivet sätter fokus på spänningen mellan redan nu och ännu inte. Vi tvingas till lyssnande och lärande. När änglarna sjunger bakom visir skärps vår uppmärksamhet.

Antje Jackelén
Ärkebiskop  

Länk till krönikan i Kyrkans Tidning