Massivt teknikskifte oroar men öppnar också möjligheter
Ett halvt år med Corona. I backspegeln ser det ut som att vår kyrka har klarat de nödvändiga praktiska omställningarna bra. Diakonin kom snabbt igång. I mars slöts en överenskommelse mellan MSB, Sveriges kommuner och regioner, Svenska kyrkan, Sveriges Stadsmissioner, Röda Korset, Rädda Barnen och Riksidrottsförbundet om att samverka med kommuner i hjälpen till riskgrupper. Våra församlingar blev snart ”bäst i klassen” med samordningen av denna hjälp. Mycket i gudstjänstlivet blev digitalt. Medierna har berättat om kreativa lösningar i många församlingar.
Än gäller det att hålla ut, hålla i och fortsätta att tänka nytt. Särskilt i själavården! Fler präster behöver tjänstgöra i telefonjouren och chatten. Som det är nu kan vi inte möta behoven, trots utökad tid och bemanning. Och vägen till den lokala själavården behöver bli lättare och självklarare att hitta. Hur gör vi det?
Vid horisonten ser vi orosmoln. Allt som drabbar världen, Europa och Sverige drabbar naturligtvis också oss som en del av den världsvida kyrkan. I vår egen kyrka ger de ekonomiska prognoserna anledning till oro för hur vi framöver kan utföra den grundläggande uppgiften så att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.
Just nu säger prognoserna att vi inom de närmaste tre åren förlorar närmare 1,1 miljarder kronor. Församlingar drabbas med 950 miljoner, stiften med 44 miljoner och nationell nivå med 68 miljoner. Det är som att förlora 100 mindre församlingar eller 1500 anställda.
Vi ser redan tendensen att fastighets- och administrativa kostnader tar en allt större del av församlingarnas budget på bekostnad av medlen för den grundläggande uppgiften. Det är lättare att ta bort den där barngruppen, dagledigträffen eller ungdomskören än att göra något genomgripande åt fastighets- och administrationsutgifterna. Eller?
Beslutet om lokalförsörjningsplaner i alla pastorat har syftet att långsiktigt minska fastighetskostnader. Administrationen kostar fortfarande mer än nödvändigt. Medan offentlig sektor har 1 procent anställda som arbetar med så kallade volymtjänster har Svenska kyrkan 3,6 procent. När det gäller lönehantering är den offentliga förvaltningen fem gånger så kostnadseffektiv som Svenska kyrkans!
Ett stort moln på allas vår himmel är digitaliseringen. Det är i högsta grad ett randigt moln som bjuder på både ljusa och mörka perspektiv. Vi är inne i ett massivt teknikskifte. Mycket talar för att det kommer att vara mer omvälvande än vad boktrycket var för femhundra år sedan. Arbete, fritid, ekonomi, hälsa, utbildning – allt kommer att påverkas. Etiska konflikter och social oro kan inte uteslutas. Samtidigt går utvecklingen inte att stoppa. Under pandemin har dessutom fördelarna med en fungerande digital infrastruktur blivit tydliga.
När det gäller våra administrativa bördor kan digitaliseringen vara en hjälp att motverka krympningen av resurserna för den grundläggande uppgiften. En del av det som nu görs på många ställen kan göras smidigare och säkrare på ett enda. Redan nu avlastar servicebyråer många församlingar så att resurser frigörs. Biskopar vittnar om lyckligare kyrkoherdar som tack vare servicebyråerna får mer utrymme att fokusera på församlingens grundläggande uppgift.
För femhundra år sedan skulle vi kanske ha frågat oss: tappar vi inte något av församlingens själ om självaste Bibeln inte längre skrivs av för hand lokalt utan dimper ner från ett anonymt tryckeri någonstans i landet? Är ett centralt tryckeri förenligt med vår kyrkosyn? Nu frågar vi oss: är det förenligt med vår kyrkosyn att administrativa volymtjänster inte utförs lokalt utan på ett ställe för hela Svenska kyrkan?
Varje ny teknologi kommer med villkor och konsekvenser, vare sig det gäller den mekaniska vävstolen, boktryckeriet eller digitaliseringen. Nötterna som vi behöver knäcka nu är initialt dyra investeringar, kraven på säkerhet och jämlikhet. Den första nöten innebär att om inte tillräckligt många är med blir det en förlustaffär för alla; om tillräckligt många är med blir det en vinstaffär för alla. Den andra nöten innebär att många små system som kommunicerar med varandra och länkas till ett stort system innebär en större säkerhetsrisk än ett gemensamt system, eftersom varje kopplingsställe utgör en svag punkt. Den tredje nöten innebär att om inte alla får ta del av fördelarna med det pågående teknikskiftet får vi en ökande klyfta där somliga blir ”left behind”, akterseglade. Det är inte hållbart i längden. Inte för intet talar de globala hållbarhetsmålen om ”leaving no one behind”. Teknikskiftet i vår kyrka behöver vara inkluderande, inte exkluderande.
Hur än orosmolnen utvecklas över tid så tyder mycket på att solidariteten i vår kyrka kommer att utmanas. Det gäller såväl i och mellan församlingarna som mellan kyrkans olika nivåer.
Jesus bad om att vi alla skulle bli ett (Johannes 17:21). Hur kommer vi att kunna leva denna enhet i vår kyrka när resurserna blir knappare än vad någon av oss hittills har upplevt? Kommer misstänksamheten, avunden och försvarsmekanismer driva kilar mellan oss? Eller kommer vi att inspirera varandra till nyskapande lösningar, glädjas åt och uppmuntras av varandras framgångar? Kommer vi att tala om varandra eller med varandra? Kommer vi att gräva ner oss i åsiktsdiken eller med en prövande och nyfiken attityd diskutera oss fram till de bästa lösningarna?
Genom gemenskapen med andra kyrkor vet vi att evangeliets och kyrkans kraft inte definieras av en kyrkas materiella tillgångar. Det finns ingen anledning att romantisera fattigdom, men vi vet och ser många gånger att ”i svagheten blir kraften störst” (2 Kor 12:9). Och Gud har inte har gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens (2 Tim 1:7).
Antje Jackelén
Ärkebiskop
Länk till krönikan i Kyrkans Tidning