Ökad utsatthet hotar EU-medborgare efter ny dom

Högsta förvaltningsdomstolen möjliggör för en kommun att förbjuda tiggeri på vissa platser, vilket skapar en ökad utsatthet för EU-medborgare. Nu visar flera kommuner intresse för att följa efter och införa liknande förbud.  Detta är någonting som Svenska kyrkan tillsammans med flera andra organisationer motsätter sig.

Idag har Svenska kyrkan tillsammans med flera andra organisationer gått ut med  en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Debattartikeln

"Viktiga perspektiv saknas helt i tiggeridomen"

Nu har Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) slagit fast att Vellinge kommun kan förbjuda tiggeri på vissa platser i kommunen. Enligt domstolen kan varje kommun själv bäst bedöma vad som är störande just där, och det krävs inte att kommunen visar att tiggeri utgör en faktisk ordningsstörning för att få förbjuda det.

 Domen är förvånande på många sätt. Beteenden som förbjuds och bötesbeläggs bör vara sådana som anses förkastliga i samhället. Att kommunicera sin nöd och vädja om andra människors solidaritet -- att tigga -- är inte ett beteende som skadar andra. Enskilda kan förvisso uppleva tiggeri som störande, men det är inte samma sak som att det skadar dem. Vissa av oss störs av att människor pratar i telefon på tunnelbanan. Andra av att någon gråter offentligt eller att barn leker högljutt i parken. I vårt gemensamma offentliga rum måste vi stå ut med att det finns företeelser som irriterar oss. Det motiverar inte att dessa företeelser kriminaliseras.

Inte med ett ord berör HFD fri- och rättigheter i sitt resonemang. Vilka är det som drabbas av ett förbud? Jo, framförallt romer från östra Europa. Det är människor som i många fall inte har andra sätt att försörja sig på än att tigga. Vi som undertecknar detta har nära kontakter med dem som brukar kallas utsatta EU-medborgare, och majoriteten berättar för oss att de hellre skulle jobba än tigga men att de inte hittar arbete. Diskrimineringen av romer i hemländerna är väl dokumenterad, och de jobb som finns att få för romer betalar ofta så lite att människor får ihop mer på att tigga i Sverige.

Carina Wutzler, kommunstyrelsens ordförande i Vellinge, säger sig värna om EU-medborgarna och vill inte att Sverige ska bidra till deras utsatthet. Men hur ett förbud skulle förbättra deras desperata situation, det förklarar hon inte. Inte heller hur en sådan åtgärd skulle bidra till att Rumänien och Bulgarien på allvar började ta tag i den strukturella diskrimineringen av romer som råder där, eller hur det skulle motverka den omfattande korruption som slukar stora delar av de EU-medel som borde gå till romsk inkludering.

Nej, givetvis har tiggeriförbud mycket lite att göra med omsorg om de människor som ser sig nödgade att tigga i Sverige och mer att göra med att vi vill slippa se utsatthet och lidande. Att förbjuda tiggeri enligt ordningslagen och därmed kriminalisera fattigdom går stick i stäv med ett rättighetsbaserat synsätt. Detta är särskilt allvarligt när ett förbud i praktiken framförallt kommer att drabba en viss etnisk grupp: romerna. Enligt Europadomstolen är det en grupp vars rättigheter stater särskilt måste värna, mot bakgrund av den historiska diskrimineringen och de förföljelser som fortfarande drabbar dem. Dessa aspekter lyser helt med sin frånvaro i HFD:s dom. Likaså förbiser HFD att tiggeri av internationella domstolar och människorättsorgan har betraktats som ett uttryck för yttrandefrihet: att tigga är att offentligt kommunicera sitt behov av hjälp. Varje inskränkning i en sådan grundläggande frihet måste föregås av nogsamma avvägningar, vilket domstolen borde ha beaktat.

Nu har HFD sagt sitt om Vellinge kommuns reglering, men i övriga kommuner står frågan ännu öppen. Dessa kan välja att, liksom Vellinge, införa regleringar som ytterligare stigmatiserar en redan utsatt grupp och som, de facto, misstänkliggör fattiga romers närvaro i det offentliga rummet.

Eller så kan de välja att ta in på en rättighetsbaserad väg som syftar till att inkludera, snarare än utesluta, de mest utsatta. För det går ju inte att förbjuda fattigdom. Men det går att bryta den genom att arbeta med, inte mot, de fattigaste.

Johanna Westeson, sakkunnig i diskrimineringsfrågor, Amnesty

John Stauffer, chefsjurist, Civil rights defenders

Daniel Grahn, generalsekreterare, Erikshjälpen

Larisa Lacatus, sakkunnig och verksamhetschef för Frälsningsarmén EU-centret

My Durén, föreningen HEM

Eliot Wieslander, generalsekreterare, Läkare i världen

Ulrika Falk, verksamhetschef, Räddningsmissionen

Gunilla Hallonsten, chef för avdelningen för kyrkoliv, Svenska kyrkan

Lotta Säfström, ordförande Sveriges stadsmissioner

Läs debattartikeln på SvD.se (låst artikel)