(Joh. 5:31-36)
I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.
Det här är en härlig dag, en vigningsdag, en festdag, en dag då vi manifesterar tro och hopp inför framtiden, med hela den arsenal av festredskap som kyrkan är i besittning av: kläder, musik, skönhet, bön, ord, mässa och så vidare.
Det är verkligen en glädje att få välkomna er två som biskopar för era stift, i vår kyrka och också i den världsvida kyrkan, med era gåvor, perspektiv och erfarenheter. De behövs, och ni behövs. Vi behöver varandra – det är en ständigt återkommande insikt i kyrkan över hela världen.
Det krävs ett visst sinne för humor för att gå klädd så som vi biskopar gör. Flashiga kläder och roliga hattar. Märkligt, men rätt festligt!
Själv kände jag faktiskt stor ambivalens inför dessa kläder, när jag själv var nyvigd biskop, men när jag tydligare började se hur denna färgprakt och just detta avvikande återkommer över hela världen började jag få förståelse för det. Om vi hade haft en enhetlig, kyrklig klädsel över hela världen så hade det säkert blivit en patriarkal västerländsk klädsel. Nu spretar traditionerna – men vi känner igen oss i det lite aparta.
Kyrkan tar ut svängarna och låter festen och det lite burleska komma fram. Här går särart och enhet hand i hand.
Det är som med ett nyårsfyrverkeri. Poängen är det mångskiftande och färgglada. Mångfalden skapar den vackra helheten. Brokighet blir ett tecken på samhörighet. Vi låter oss inte begränsas till våra lokala, regionala eller nationella sammanhang. Vi hör ihop över hela jorden. Låt tusen blommor blomma, och låt färgerna prisa Guds storhet.
Nåväl, detta är ingen plädering för kyrklig ståt utan minst lika mycket en varning. För Jesu varning i dagens evangelium mer än tydlig; vi blir så lätt hänförda av lampor som brinner och lyser, av det som sprakar och är spektakulärt – men jordisk prakt brinner för en kort tid.
Så är det också med kyrklig prakt. Den må vara ståtlig, och vare sig vi tycker om det eller inte, och här kan vi tycka olika, så har vi som är i praktens kläder kort varaktighet. Vår stund på jorden är kort, och vår tid som kyrkliga ämbetsbärare ännu kortare.
Om vi ska ha kyrklig prakt så är det kanske mer för att det ska dölja ämbetsbärarna och peka på det som verkligen är värt fest och glädje, på den Gud som ska ha allt vårt tack och all vår hyllning.
Varje gudstjänst, också vigningsgudstjänsterna, är i grund och botten till för att fira Jesu uppståndelse och livets seger över döden – och för att outtröttligen påminna oss om att detta liv är drivkraften i allt vi gör och är. Att ta emot det och att ge det, i tid och otid.
Det är ingen tillfällighet att många församlingar har som vana att avsluta gudstjänstens utgångsprocession med orden Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Så kommer vi att göra när den här mässan är över.
Det är ord som är till för att föra bort uppmärksamheten från våra egna prestationer i gudstjänst och i liv, kortsluta den patriarkala undertonen som mycket väl kan gömma sig i den kyrkliga prakten och påminna oss om den i vars namn vi vill göra detta: Kristus, som är grunden för vår tro, djupet i djupet, livet i våra liv, grunden för vårt mod och ärendet i alla våra många uppgifter och verksamheter.
Så låt någon annan vittna – det kommer Jesus tillbaka till hela tiden i dagens evangelium. Det är Gud som ska vittna. Och då måste vi släppa taget om oss själva och våra egna verk.
Man ska väl inte märka ord för mycket, men det finns ett ord som ofta används i kyrkliga sammanhang som jag tycker vi behöver vara lite uppmärksamma på, och det är ordet trovärdighet. Vi måste göra saker för kyrkans trovärdighet, hör vi ibland. Det tycker jag vi behöver fundera över.
Det kan tyckas vara petigt, men att göra saker för trovärdighetens skull antyder att vi gör dem för att andra ska titta. Men så ska inte en kyrka handla. Kyrkan ska leva i trohet mot kyrkans Herre och i kärlek till medmänniska och skapelse. Trohet går på djupet. Längtan efter trovärdighet riskerar att handla om ytan. I frågan efter trohet ligger förhoppningsvis en längtan efter äkthet och en nyfikenhet på Guds vilja och människans behov.
Om vi bekymrar oss om vårt yttre och om de intryck vi gör så kommer vi snart att gå vilse just i vår trohet. Det är som med kyrkans kläder. Har vi dem för att skapa ett sken eller för att vi som personer ska träda i bakgrunden? Är syftet att pynta oss själva eller att prisa Gud?
Till och med Jesus var noga med att påpeka att det han gjorde, det kom från Gud själv, och det var i detta som vittnesbördet låg. Inte i det sprakande blosset eller det spektakulära.
Kanske är det här som era valspråk möts, på svenska: Lägg ut på djupet respektive Fatta mod. Ge världen liv. I blicken som vänds mot djupet och blicken som vänds till medmänniskan. Inte för vår egen skull utan för världens skull, med mod och kraft, för människornas skull och i samklang med den goda Gudens goda vilja – för denna värld som Gud älskar.
Fjärran från det skulddrivna handlandet, fjärran från det självbespeglande handlandet. Ett verk i djupaste lojalitet med den kärlek som Gud älskar världen med och i lojalitet hela den skapelse som suckar under kränkningar av livet, vare sig det handlar om kränkningar av de ekologiska systemen, av skapelsens skönhet, eller av människors värde och värdighet. Eller självföraktets nedbrytande kraft i alla dess former.
Vigningstjänsten, gudstjänsten och kyrkan, ja allt det vi gör spänner över livets helheter. Vi tar ut svängarna och pejlar både den översinnliga lyckan och de fasansfulla djupen. Här har predikan sina drivkrafter. Härur springer diakonin, och det är en kraftig markering från kyrkan att diakonatet är en del av vigningstjänsten. Det är ingen frivillig tilläggsaktivitet utan en del av kyrkans identitet.
Trohet till Gud, och trohet i det fantastiska och underbara ansvar som det handlar om att vara människa, och trohet mot de gåvor som Gud har gett dig, från djup till yta, för att världen ska leva. Med hela vårt hjärta, med hela vår själ och med allt vårt förstånd.
Blev det ett vittnesbörd av dagens verk? Kanske. Gud vet, inte vi. På kvällen, när dagen är slut, när arbetets kläder är avlagda, vare sig det var de spektakulära eller de vardagliga, när händerna knäpps till aftonbön, då överlämnar vi oss: med hela själen, hela hjärtat och hela förståndet. Så här blev det, Gud. I ditt verk ville jag gå, och det vill jag i morgon också, men nu vilar allt i din försoning.