1 söndagen efter Trefaldighet.
Joh 3:1-8.
Det är natt när Nikodemos kommer till Jesus. Nattliga samtal är annorlunda än dagens. De påverkas av nattens rytm och vår egen biologiska klocka. Det spelar roll om det är tiden före midnatt – timmarna då dagens krav och prestige har släppt och samtalet kan bli öppnare och mjukare än med möteshandlingarna på bordet. Eller om det är så där mellan klockan tre och fem då sömnlöshetens tankekarusell får även mindre bekymmer att anta monstruösa proportioner. Eller om det är under den tidiga morgontimmen då tröttheten och den nya dagens krav krockar i det gryningsgråa ljuset – och kanske i frågan: räcker jag till för ännu en dag?
Nikodemos var möjligen ännu för ung för att ha upplevt den nattliga tankekarusellen och gryningskrocken. Han framstår som en stark och självmedveten person i sin krafts dagar. Välutbildad, fin karriär. I nattens skyddande mörker söker han sig till Jesus, den vandrande predikanten. Han börjar samtalet lite nerifrån: Rabbi, vi vet att du har kommit från Gud som lärare. Ingen är som du.
Vill han kanske testa en relation men inte bli igenkänd i den? Är han smygreligiös, nattkristen, ute efter en relation på prov? Kanske det. Jesus klandrar honom inte, men är inte heller särskilt imponerad av smickret. Istället går han rakt på: ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos ger det naturliga och självklara svaret: Det är ju omöjligt. Född är född. Det finns ingen väg tillbaka in i livmodern.
Men uppenbarligen är detta ingen biologilektion! Evangeliet är mer än biologi. Inte så att biologi är oviktig – tvärtom. Fast det här är snarare en övning i problembaserat lärande! ”Sannerligen, den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.” Det är problemet som Jesus ställer in i det nattliga rummet. Kanske blev Nikodemos lika undrande som vi är inför misstänkta ”fake news”: Är det här seriöst? Är det sant? Den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike …
För oss är det enklare att #gåtillkällan än för Nikodemos. Vi vet lösningen på problemet. Gå till källan är i det här fallet detsamma som att gå till dopet. Jesus syftar på dopet som den nya födelsen av vatten och ande som ger medborgarskap i Guds rike.
Dopet, medborgarskapet i Guds rike – det är den självklara grunden för vårt kristna liv och vår kallelse, oavsett hur vår livsuppgift ser ut. Även biskopsvigningen, hur stor den än är, blir aldrig större än det som hände i ert dop. Visst är det här en stor dag för er, Åsa och Thomas. Präglad av allvar och glädje – för er själva och era familjer, för Luleå stift och för Visby stift, för biskopsmötet, för hela vår kyrka. Och även för den världsvida kyrkan, som närvaron av våra utländska gäster visar. Men trots allt detta är det fortfarande dopet som räknas mest!
Hur kan vatten och ande vara så viktiga? Utan vatten inget liv. Livet utvecklas ur vatten – så var det evolutionsbiologiskt och så växte vi var och en till, omgivna av fostervatten. Vatten upprätthåller liv. Vatten tvättar livet rent. Vatten är skapelsens vagga. Från begynnelsen svävade Guds Ande över kaosnattens vatten, otålig och ivrig i sin vilja att skapa liv och form. I dopet möts vatten och ande, det vill säga naturen och det som är mer än naturen. De möts och nytt liv blir till.
”Var inte förvånad över det jag säger”, fortsätter Jesus och fäster vår uppmärksamhet på anden/vinden, vilket ju är samma ord på både Gamla testamentets hebreiska och Nya testamentets grekiska (ruach respektive pneuma).
Det utmärkande för vinden är frihet. Den blåser vart den vill. Samma frihet har den som har fötts av anden. Vatten och ande betyder frihet genom medborgarskap i Guds rike.
Medborgarskap i civil bemärkelse är beroende av hur gränserna mellan stater ser ut. Utan gränser inget medborgarskap. Därför är passet viktigt. Medborgarskap i Guds rike definieras inte utifrån gränser utan utifrån dopet. I kyrkan gäller dopet mer än passet. Alltid.
Vinden/anden är oberoende av statsgränser. Den för fram frisk luft var den än blåser. Som människor som har döpts in i medborgarskapet i Guds rike har vi en ny relation till de synliga och osynliga gränserna som finns i denna värld. Vi kan visa en helig respektlöshet inför somliga människogjorda gränser och överskrida dem i andens frihet. Berättelserna om Jesus ger oss en bra bild av vilka gränser som vi frimodigt ska bryta emot eller riva ner. De ger oss också en bra bild av vilka gränser vi bör respektera och, om möjligt, återupprätta – nämligen sådana vars överskridande skadar människors och skapelsens liv. Evangeliet handlar om befrielse och frihet. Frihet att sätta oss över gränser som gör illa och frihet att respektera gränser som hjälper den goda gemenskapen mellan oss och Gud, mellan män, kvinnor och barn och mellan människor och den övriga skapelsen. Våra vigningslöften är ett uttryck för detta.
Ni två som idag vigs till biskopar, säger ja till att på ett speciellt sätt ställa er till förfogande för Guds rike och andens vind. Det kommer att blåsa kring er. Ni kommer inte alltid att ha medvind, även motvind hör till livet och till biskopsgärningen.
Ibland kan vi missta oss på vad som är medvind och vad som är motvind, därför att det kan vara så att det är vi som är vända åt fel håll. Då blir medvind motvind och tvärtom. Kom ihåg då att omvändelse är en del av livet i dopet. Det går att vända om, vända tillbaka till dopet, till födelsen av vatten och ande, som medborgare i frihetens rike.
Vägvisning har ni i också i era valspråk och vapen. ”Gud verkar i er” – det är ett förtröstansfullt och samtidigt djärvt valspråk du har valt, Åsa. Din långa erfarenhet av att ha utbildat många ledare talar ur det. Med ditt valspråk tar du en ledares perspektiv och ser dem det gäller: församlingarna. Gud verkar i och genom sin kyrka, så att växt kan ske. Det symboliseras ju så talande av björken i ditt personliga vapen. Med en anspelning på den första psaltarpsalmen vill jag säga till dig: Lycklig du som har din lust i Herrens ord: du är som ett träd planterat nära vatten, det bär sin frukt i rätt tid …
Och i ditt vapen, Thomas, är det ju inte bara Östersjöns och världshavens vatten som skvalpar – så viktiga de än är för Visby stift – utan också det nådens hav som är dopets vatten. ”Du är seendets Gud” – ditt valspråk är den unga slavkvinnans syn på den Gud som hon har upplevt som barmhärtig och tillvänd (1 Mos 16:1-14). Denna sanning har kommit till henne ur ett riktigt underdog-perspektiv, nerifrån djupet. Just det står i viss kontrast och spänning till episkope, en biskops uppdrag som ska vara ett seende som innebär översyn, tillsyn och kringsyn, vilket i sin tur kräver ett tydligt ovanifrån-perspektiv. Att våga omfamna och leva i denna spänning är centralt i en biskops liv.
Ni båda, som nu snart är biskopar, håll fast vid den goda spänningen mellan att Gud verkar i andra, men också i er själva, och omfamna spänningen mellan perspektivet nerifrån djupet och uppifrån höjden. Bådadera behövs – så är det ju också två valv i bron i Thomas vapen och två björkar i Åsas vapen! Var beredda till bådadera.
Av egen och andras erfarenhet vet vi att Guds ande bär – också genom de nattliga småtimmarnas kalla rädsla och i det gryningsgråa ljuset där det står och väger mellan mörker och ljus. Vi vågar sjunga och säga det med psalmens ord: Andens starka vingar bär … och medan natten verkar lång ljuder rymd och jord av sång, hennes färd går vidare för livets skull (Sv ps 718) – också med oss!