I september är det dags för Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Krakow i Polen, och jag är en av Svenska kyrkans delegater. Men handen på hjärtat är jag ambivalent inför stora globala ekumeniska möten. Det är ju i det lokala, kyrkans relationella nivå, som hoppet spirar och gror. Och är det inte ofta samma klick människor som reser igen och igen på dessa möten? Och så är det ju detta med flygresor. Är det försvarligt i tider av klimatnödläge att så många människor ska resa över halva jordklotet?
Två till synes enkla och självklara ting, men ändå helt avgörande, kastar omkull min ambivalens och väcker liv i en slags kraft jag inte förmår argumentera emot.
Vi lever i tider av oro, framtiden tycks oviss och hoten mot liv och trygghet är många. Vi lever i en tid där krigets brutalitet kommit närmare även vår del av världen. Vi lever i en tid av populism och ”fake news”, där demokrati och alla människors lika värde hotas på allt fler håll i världen. Vi lever i en tid där många unga människor i spåren av klimatkrisen tappat framtidstron. En tid där FN:s generalsekreterare säger att: ”Vi är på motorvägen på väg mot ett klimathelvete med foten på gaspedalen.”
Just då, just här, mitt i allt detta, är det en oerhörd nåd att få känna kraften i en världsvid gemenskap där människor tillsammans, burna av det kristna hoppet, möts i en gemensam strävan efter att väcka liv i hoppets fladdrande låga och kämpa för en ljusare framtid. Då blir temat för generalförsamlingen 'One Body, One Spirit, One Hope' inte bara tomma stor-ord, utan en kraft som bär och som vi gestaltar. Kraften av att stå tillsammans. Tillsammans i en världsvid gemenskap som samverkar i alltifrån humanitära insatser till att höja en profetisk röst inför orättvisor och utarmande av skapelsen. Och för att göra detta tillsammans behöver vi mötas i en generalförsamling där vi får stöta och blöta hur vi ska lägga upp strategier för de kommande sex åren av Lutherska världsförbundets gemensamma arbete.
Jag tänker även på kraften som väcks i mötet med andra människor, mellan ett du och ett jag, öga mot öga. Jag tänker på människor jag mött genom åren, som förändrat min förståelse av världen, som inspirerat och utmanat mig. Människor som kommit att bli drivkraften för mitt klimatengagemang.
Jag tänker på Sarada. Jag mötte henne i en kustby i Indien när jag deltog på en konferens om klimat anordnad av Lutherska Världsförbundet. Sarada och de andra i hennes by kämpar mot den stigande havsnivån, som bland annat slukat en moské och flera åkrar. Den stigande havsnivån har även gjort att saltvatten trängt in i byns brunnar. Sarada och några andra i byn har hungerstrejkat för att myndigheterna ska ordna färskvattenledningar till byn. Sarada och människorna jag mötte i byn gjorde att de för mig hittills abstrakta siffrorna i FN:s klimatrapporter kom att bli till verkliga människor av kött och blod.
Jag tänker på den unge mannen som jag mött genom min nuvarande forskning om klimataktivism och religiös tro i Sverige och Sydafrika. Han som beskrev sig som en klimatöverlevare, eftersom hans stadsdel rasat ner i leran efter häftiga regn orsakade av klimatförändringarna. Han som har tron som drivkraft och känner ett kall från Gud i sitt klimatengagemang. Han som genom de globala ekumeniska nätverken fått redskap att arbeta med klimatlobby och ingångar till makthavare inte bara i det egna landet, utan också till politiska makthavare på global nivå.
Jag tänker på Henerieta. Jag mötte henne på en konferens i Kapstaden med fokus på frågor om gruvdrift i Afrika, anordnad av civilsamhället, däribland trosbaserade organisationer (som bland annat stöds av Act Svenska kyrkan). Jag tänker på hur vi delade så mycket. Båda är lutherska präster, båda är forskare i teologi, båda är mammor. Och ändå, hur våra livsvillkor är så oerhört olika. Hennes man dog i sviterna av hårt arbete i en gruva. Och jag undrar för mig själv: var Henerietas man en av dem som fick sätta livet till i sökandet efter litium till batterier i vår jakt på en snabb grön omställning?
Jo nog behövs det alltid, dessa möten, också de stora globala för även där kan vi mötas, öga mot öga. Bli berörda, inspirerade, utmanade och finna drivkraft för fortsatt engagemang. Tillsammans som en enda kropp, i en ande och förenade i ett hopp. Tillsammans kan vi vittna om och verka för att det där envetna spirande hoppet ska fortsätta gro och växa runtomkring i världen, i kyrkor och samhällen, också i de mest utmanande av tider.
Men flyget då? Jo jag är särskilt tacksam att generalförsamlingen hålls i Europa, det gör det möjligt för oss från Sverige att åka tåg.
Jag är även tacksam att Lutherska Världsförbundet öppnar upp för fler än de 350 delegaterna att delta. Vill du delta så är du välkommen online. Skriv upp dig på nyhetsbrevet och håll utkik efter information och följ gärna #LWFAssembly på sociala medier.
/Sofia Oreland
Doktorand i teologi vid Uppsala universitet, samt präst i Svenska kyrkan
