Till de viktigaste uppgifterna för företag och organisationer hör rekrytering. Sådana beslut och bedömningar får betydelse för lång tid framöver. Svenskt näringslivs årliga rekryteringsenkät vittnar om att majoriteten av arbetsgivare tycker att detta är svårt. Sju av tio företag säger sig ha problem och var fjärde rekryteringsförsök misslyckas helt.
Många komponenter behöver sammanfalla för att en match ska uppstå. Ibland beror det på aspekter som inte nödvändigtvis syns på ett CV: personlighet och formbarhet.
Är formbarhet något gott, eller är mänsklig anpassningsförmåga ett utslag av undergivenhet och jag-svaghet? Många med erfarenhet av rekrytering har nog funderat i dessa banor. Vem är det egentligen jag har framför mig? Hur mycket ska jag ge ramar och låta personen fylla dem? Hur mycket ska jag ge riktning och låta personen gå in i organisationens sätt att arbeta? Var finns denna människas grundförutsättningar och var finns utvecklingsmöjligheterna?
Att vara människa och att leva i den ständiga mänskliga mognadsprocessen är inte lätt, vare sig på jobbet eller privat. Så många krav, så många förväntningar – både inifrån och utifrån. Hur ska riktningen se ut för att djupna som person och människa?
I kristen tro talar man om att människan är skapad till Guds avbild, till Guds likhet (1 Mos 1:26). Ofta beskrivs detta som att människan i grunden är Guds avbild, men att uppgiften är att växa i likhet.
I den evangelisk-lutherska kyrkotraditionen, som jag tillhör, tolkas det inte som att människan ska bli ”gudomlig” utan att hon ska bli mer mänsklig. Men det är i grunden en bejakelse av att det finns en gudomlig bild präglad in i människan från början.
Redan under reformationstiden på 1500-talet finns tydliga frön till människans myndighet och synen på människan som en självständig person, med rätt att välja sin egen väg och styra sin egen utveckling.
Att bottna i sin mänsklighet är gott. Att förverkliga de egna möjligheterna är något gott.
Ibland möter jag bilden att kristen tro skulle handla om att formas till något annat än det man är. Men det är en sekulär myt.
”Att komma till sin rätt” är ett bättre sätt att uttrycka en kristen förståelse av vad det är att bli mänsklig. Och det handlar både om den personliga utvecklingsrymden och det bidrag som jag därigenom kan ge till de gemenskaper jag ingår i: familj och släkt, vänner, arbetsliv, grannskap, det land jag lever i och den globala världen, där vi alla hör samman genom vår gemensamma mänsklighet.
Jag har själv, när jag antagit kandidater till kyrklig tjänst, inte sällan hört människor säga: ”jag får inte använda hela mig själv i mitt nuvarande arbete”. Deras tro har inte fått synas. Detta är mitt exempel, men många vana rekryterare har nog stött på detta, fast i olika former; att inte få plats med hela sig själv. När människor inte kommer till sin rätt går vi som samhälle miste om någonting väsentligt, oavsett vad det handlar om.
Människor är inte färdiga – men heller inte ofärdiga. Att hjälpa varandra att komma till vår rätt är ett gemensamt projekt, nästan ett äventyr, med hur mycket som helst att vinna för både samhälle och individ.
Sådant kan man fundera på när man sitter med ännu en ny, spännande människa framför sig.
Martin Modéus
Ärkebiskop i Svenska kyrkan