Anna mitt i livet

Häromåret blev Anna utbränd efter att ha jobbat massor och hållit ett alltför högt tempo under lång tid.
– Jag skämdes inte över det, men kände mig rätt misslyckad, säger hon.
Hon började fundera, fick nya perspektiv och blev nyfiken på hur andra såg på sina liv.
– Vi äter och sover och gråter och skrattar. Mycket är lika. Men jag är nyfiken på hur andra tänker kring livet.

Samma tankegång har funnits inom Öckerö församling, som under våren bildat en grupp som diskuterat målgruppen mitt i livet och vilka behov som finns där.
När Anna fick frågan om att vara med i gruppen nappade hon direkt.
– Det här är ett annat forum, öppet och nyktert, där vi pratar om livet! För något år sedan, när jag jobbade väldigt mycket hade jag aldrig prioriterat att vara med, men min utbrändhet gav ett nytt tänk.

Anna tror att många kan känna sig ensamma i sin situation mitt i livet.
– Man kanske förlorar sina föräldrar, har barn eller tonåringar hemma, kanske har hem och hus och jobbar mycket. Man tänker att allt ska vara perfekt, att det förväntas. Men frågar man sen om någon förväntar sig det av andra, så gör de ju inte det. Då är det värdefullt att hitta stöd, kanske få ett tips av någon i samma situation. Eller att se det komiska mitt i allt ihop, hur vi håller på.
– Vi har alla existentiella frågor. Vart är jag på väg? Ska jag stå kvar eller våga hoppa på något nytt? Man kan behöva stöd och ventilera. Då är kyrkan en neutral plats.

Tror du att alla upplever kyrkan som en neutral plats?
– Nej, inte alla, men jag upplever att kyrkan inte gör skillnad på folk. Även den som inte är kyrklig är välkommen. Man kan få dela tankar även om det inte precis rör min tro.
– Sen kan man uppleva att det finns oskrivna regler i kyrkan, att det är lite högtravande. Men de flesta tycker nog att kyrkan är att lita på, att de backar upp en.
Anna har själv ingen bakgrund i kyrkan.
– Jag är döpt och gift där. Det är ungefär allt.

Anna har bott på Björkö sedan 1997, och kommer ursprungligen från Stockholm. Hon tycker att kyrkan är betydligt mer synlig här.
– Den är en del i samhället, något man räknar med. Fotbollen och kyrkan, det är två viktiga sammanhang för Björköborna.
– De som väljer bort kyrkan kanske gör det för att de är rädda att göra fel. Det är en arena där man inte riktigt vet hur man ska bete sig. Då är det enklare att inte gå dit, för man måste ju inte.

Sin egen bild av Gud beskriver Anna som lite lös i konturerna. Hon vill gärna tro, men gudsbilden har inte en fast form.
– Jag upplever kyrkan som tillåtande. Men den ska inte vara för slätstruken heller, det är ju ett kristet samfund och ska vara det. Sen kan det behövas lite tvärdrag ibland.

I höst kommer Öckerö församling att bjuda in till kvällar för människor mitt i livet och ge tillfälle att ventilera relevanta frågor. Startskottet blir en kväll med Maria Lundqvist med titeln "Om att våga flyga". Anna hoppas att det ska bli kvällar som sänker trösklarna och hon ser många ämnen att ta upp.
– Tänk att få ställa frågan: är det så här livet ska vara? Jag tycker inte att livet är så kul, tycker du det? Eller: är det bara min unge som gör si eller så? Eller hamnat snett eller vad det kan vara.

Anna har många vänner, män och kvinnor i olika åldrar, och vissa av dem kan hon prata med om det som är jobbigt. Men alla har inte ett nätverk omkring sig.
– Jag pratar mycket med min man också, men ibland är det ju honom jag är arg på!
– Det handlar inte alltid om att få konkreta råd, utan om att någon lyssnar. Det som är stort för mig kanske inte är stort för dig, men det är skönt att få ventilera lite. Det lättar på trycket.

Att öppna sig och prata med okända, gör man det? Eller blir det bara skvaller av det?
– Syftet är ju att få dela erfarenheter och kanske höra att fler tänker som jag. För mig är skvaller detsamma som skadeglädje. Säger jag något av omtanke eller vill jag gotta mig åt någons annans problem?
Anna berättar om ett tillfälle när en familj råkat ut för en olycka och ett helt gäng öbor gick samman och hjälpte dem praktiskt. Då är det omtanken som styr, man tar del i jobbiga situationer istället för att prata om dem.
– Att veta att någon har det tufft ger ju också möjlighet att hjälpa.

Text och bild: Cecilia Sundström (juni 2016)