Agneta och Gudrun är Öckerötöser och bekanta sedan många år. Men de har aldrig suttit ned tillsammans och pratat om hur det är att bli äldre.
– Jag har aldrig tänkt speciellt mycket på ålder, säger Gudrun. I 30-årsåldern var en av mina bästa vänner dryga 80. Det spelade liksom ingen roll.
– Ålder handlar mer om sättet än om åren, säger Agneta.
De enas om att inuti är man samma person, med några fler år på nacken. Mer erfaren, lite mindre godtrogen och förhoppningsvis klokare.
– Jag är 30 inuti, slår Agneta fast. Fast inte när jag ser mig i spegeln, tillägger hon med ett snett leende.
– Visst är vi lite fåfänga! säger båda. De gör sig i ordning när de går ut och läppstiftet sitter där det ska.
– Läppstift var ju synd i många kretsar när vi var unga, konstaterar de.
Gudrun är pensionär sen många år. Agneta har ett år kvar.
– Det ser jag fruktansvärt mycket fram emot, säger hon. Jag älskar att resa och hör vännerna berätta om allt från Barcelona till Orust.
Hon reser mycket redan nu, genom arbetet, men ser fram emot friheten att själv bestämma över sin tid.
Vi tar upp begreppet ålderism, och diskriminering förknippad med ålder. Det är inget de själva upplevt.
– Fast visst undrar man hur arbetsgivare kan förbise många som har lång erfarenhet och uppvuxna barn, de är ju en tillgång i arbetslivet.
– Men de kanske vill ha unga rynkfria, tillägger Agneta med
glimten i ögat.

Inuti är man samma person
Det är underbart att bli äldre! säger Gudrun Wanloo med eftertryck. Och tillägger: Sen skulle jag vara tacksam om ålderstecknen inte blev fler. Agneta Larsson småskrattar instämmande.
Jag kan sakna att skratta så där som man gjorde förr. Skratta så man får magknip.
Agneta
Buntar vi ihop pensionärer som grupp?
– Idag är pensionärer väldigt olika. Förr fanns nog mer den ”klassiska” pensionären, säger Agneta. Folk såg sig som gamla mycket tidigare, det fanns ju unga kvinnor
i hatt som redan kändes gamla! Dessutom levde tidigare generationer ett slitsammare liv, utan dagens moderniteter.
Tron förändras med åren. Agneta och Gudrun har båda en gudstro. Den har förändrats genom åren.
– Tron har blivit mer en realitet, jag räknar mer med den nu, säger Gudrun. Jag måste inte kvalificera mig för att få tro, det finns nåd och det räcker.
– Tron är viktig, instämmer Agneta. Och en söndag då jag inte gått i kyrkan känner jag att något saknas.
Att kyrkan skulle passa bäst för pensionärer håller de inte med om.
– Det finns så mycket för alla: barn, unga, olika körer, sommarmusik och så vidare.
– Sen är det inte många unga i högmässan, det är sant, konstaterar Gudrun.
Och dagens unga, visar de respekt för äldre?
– Njae, funderar Gudrun. Jag mötte ett ungt, bullrigt killgäng häromdagen och en av dem tittade på mig och hälsade. Då blev jag glad.
En annan dag hörde hon en ung kille säga till en annan: flytta på dig, här kommer en käring!
– Det var ju lite burdust, men han tyckte väl att jag var gammal och att kompisen skulle släppa fram mig. Det tyckte jag var lite kul.
Kropp och hälsa. Att se det som är kul och positivt återkommer Agneta och Gudrun till. Det ligger inte för dem att klaga. Men några nackdelar måste det väl finnas med att bli äldre?
– Kroppen, säger Agneta snabbt. Att man blir stel i kroppen!
Hon bröt dessutom benet i januari och har ännu inte kommit tillbaka helt. De pratar om när de som unga flickor sprang i bergen utan minsta problem. Inget de reflekterade över då.
– Det skulle ju inte ens falla mig in idag, säger Gudrun.
Att minnas namn och detaljer har också blivit svårare. Det är förargligt. Agneta löser massor av korsord för att hålla hjärnan i trim. Att hålla sig frisk är viktigt.
– Blir man sjuk är det klart att man känner sig äldre, säger Gudrun. Men sen väljer ju många att ständigt prata krämpor.
– Jag kan sakna att skratta så där som man gjorde förr, säger Agneta. Skratta så man får magknip!
Nu har hon å andra sidan blivit mer lättrörd.
– Jag kan gråta över en tidningsartikel som berör, det gjorde jag inte förut.
Förr var jag rädd för döden, men inte nu längre. Möjligen för tiden innan, det som leder fram dit.
Gudrun
Tänker ni på döden?
– Nej, inte mycket, säger Gudrun. Förr var jag rädd för döden, men inte nu längre. Möjligen för tiden innan, det som leder fram dit.
Agneta funderar lite över hur det ska bli för henne, som inte har egna barn.
– Jag är yngst av tre syskon, men det säger ju inget om vem av oss som blir kvar.
Gudrun använder begreppet dödstäda. Hon sorterar och röjer bland papper som hon vill att barnen ska slippa fundera över när hon är borta.
– Allt behöver de ju inte se och veta, man får se det med lite humor, säger hon.
Hon har samlat viktiga papper som hon vill att barnen ska ha, men de vill inte gärna prata om det.
– Det där tar vi sen, säger de när jag tar upp ämnet.
– Det finns en annan fördel med att bli äldre och det är att man vågar tycka till och säga ifrån, säger Gudrun. Sen är det inte lika viktigt att ha rätt i olika frågor, man kan lyssna på andras åsikter också.
Agneta och Gudrun hastar iväg på sina cyklar. Sommartid åker de gärna till badet. Tacksamma över att ha möjlighet, att kunna cykla, ta en tur till affären, att vara födda ”på rätt plats”, som de säger. Tacksamheten återkommer de till. Ofta.
Text: Cecilia Sundström (oktober 2016)
Ålderism
Fördomar eller stereotypa föreställningar som utgår från en människas ålder och som kan leda till diskriminering.