Björkö bryr sig - här blir ord handling

 Ord blev till handling på ett mycket påtagligt sätt. Folk gick man ur huse för att hjälpa till med att släcka eld, dra slang, fixa fika och mat och erbjuda sängplatser åt evakuerade.
– Jag var livrädd! säger Pernilla Eng, Björköbo som ofta tänker tillbaka på branden.
– Från att det såg rätt lugnt ut nere i vassen till att elden var överallt, gick det så fort. Det bara rasslade till. Min man, som är deltidsbrandman, fick ett larm om storbrand och stack iväg.
– Barnen var på annat håll, men jag hämtade min mamma. Då stod redan en vägg av tjock, svart rök vid fotbollsplanen där vi bor, och det brann på andra sidan planen. Vi tog bilen mot färjan, den enda möjliga vägen.

De stod sedan vid Framnäs färjeläge till sent på kvällen utan att veta vad som hände, hur mycket som brann och om folk var skadade. De såg bara den svarta röken. På mobilen och Facebook fick de olika information, någon skrev att 10-15 hus brunnit.
– Det var hemskt, med oro för vänner, grannar och alla andra. Björkö är litet, jag känner ju till de flesta på ön. När det brinner på en liten ö blir man så trängd, det finns ju ingenstans att ta vägen.
– Under kvällen kom ett gäng och öppnade lokalen Rotundan. De bjöd på kaffe och smörgås, en filt och en kram. Det var fantastiskt!
– Sent på kvällen kunde vi återvända hem, men det var svårt att andas utomhus, luften var stickande. Huset var rökskadat, vi fick sova hos mamma. Nästa morgon gick jag tidigt upp på berget, såg ut över ön, och började gråta.

– Detta är det närmaste jag kommer ett mirakel. Det var svart och bränt överallt. Elden hade slickat runt så många hus, ändå hade inget brunnit ned, mer än ett garage. Ingen var död eller svårt skadad. Det är ett mirakel, med tanke på vinden och torkan.
– Tänk om det hänt när alla sov. Nu var hamnen full av folk som kunde hjälpa till och alla deltidsbrandmän råkade vara hemma. Det fanns helikoptrar och båtar tillgängliga för att bekämpa elden.

– Branden har aktualiserat samhörigheten, att vi fanns för varandra, konstaterar Emma Rudäng, pastor i Equmeniakyrkan, ett par månader senare.
Samtalskvällen Om sorg, som kyrkornas samråd hade planerat i samband med allhelgona, har därför fått nytt namn och tema:
– Det blir en kväll om Omsorg i stället, förklarar hon.
Roland Stahre, från sjukhuskyrkan och Öckerö församling, kommer att leda samtalet.
– Nu har det gått några månader. Vi vill ge möjlighet att med lite distans reflektera över det som hände. Därför ordnar vi den här kvällen.
Samhällsföreningen, IFK Björkö och kyrkorna på Björkö är arrangörer.
– Även Björkös konfirmander är med, många av dem var involverade i släckningsarbetet, berättar prästen Christer Holmer. Han och Emma har fått många samtal från människor som vill prata.
– En sån här allvarlig händelse väcker många känslor. Den kan också väcka tidigare minnen och upplevelser som plötsligt dyker upp igen, säger Christer.

– Jag känner en otrolig tacksamhet, säger Pernilla Eng. Det var ett ögonblicksverk och allt talade emot, ändå gick det bra. Tusen tankar snurrade i huvudet när det hände och efteråt. Jag har behövt bearbeta dem. Detta är något vi kommer att prata om i många år framöver, berätta för barn och barnbarn.
– Räddningstjänst och andra som kom utifrån har pratat mycket om hur Björköborna ställde upp på ett fantastiskt sätt. Allt från att släcka eld och spruta vatten till att erbjuda sovplats, tvättmaskin, mat och kaffe.
– Jag är inte förvånad, det här är Björkö för mig. Här ställer man alltid upp – och nu fick även omvärlden syn på det.

Text och bild: Cecilia Sundström