Den här kvällen ligger mörkret över Björkö. Det lyser varmt och välkomnande i kyrkan och därinne övar kören adventssånger. I ett rum intill ställer konfirmandledarna ihop soffor och tänder ljus. De gör plats för konfirmanderna som bett att få sitta i det här, lite mysigare rummet. Ungdomarna droppar in strax före sju.
– Hur blir det med nyårslägret, ska du med? frågar någon sin kompis.
– Får man välja vilken kyrka man vill gå till på första advent? frågar en annan, vänd till ledarna.
Samlingen börjar vid ljusbäraren i kyrkan, där de tänder ljus för varandra och säger ”tack Gud för …” och så namnet på den som står till höger. Även den som inte kunde komma just den här kvällen får ett ljus tänt och en tackbön.
Tillbaka i sofforna är stämningen glad och det märks att ungdomarna känner varandra sen förr. Det är pratigt och skrattigt.
– Vi gick i samma klass i flera år, förklarar någon.
När Christer vill ha uppmärksamhet och starta lektionen blir det lugnt. Ikväll handlar det om bönen. Alla har något att säga när han låter frågan gå runt. Konfirmanderna konstaterar att man faktiskt kan be och prata med Gud när som helst och var som helst. Tyst eller högt. På bussen, i en kö eller i badrummet. De pratar om egna erfarenheter och om färdiga böner. Gud som haver, känner de flesta igen.
Konfirmanderna läser ur boken Con Dios (Med Gud) och skriver koncentrerat svar på några frågor.
– Kan Gud svara på bön om den som ber inte tror? frågar Christer. Ungdomarna reflekterar och svarar.
– Ja, om Gud är Gud så kan han ju det. Men kanske inte alltid som vi tänkt oss. De relaterar till en film som de flesta sett, jämför och diskuterar. Samtalet böljar fram och tillbaka. Fnisset tilltar och någon tycker det är hög tid för fika. Ikväll har Axel bakat och kladdkakorna går snabbt åt. Emma behöver frivilliga till julspelet i kyrkan och några kan tänka sig att vara med. Särskilt om det räknas som ett av tio kyrkogångstillfällen som varje konfirmand ska göra.
