”Det studsar mellan glädje och sorg”: Följ med in till Sjukhuskyrkan på USÖ

Om bilden: Prästen Mattias Falk på Sjukhuskyrkan har tät kontakt med personal på olika avdelningar på sjukhuset. Här i samtal med undersköterskan Emma Fahlström på Neuroavdelningen på USÖ.

SJUKHUSKYRKAN FINNS mitt i Universitetssjukhuset i Örebro, och samtidigt lite avskilt, en trappa ner i M-husets stora, ljusa glasentré. Den erbjuder samtal och (det kyrkan kallar) själavård för patienter, närstående och personal på USÖ. 

På sjukhuskyrkan arbetar i dag Mattias Falk, präst i Svenska kyrkan, och Jonas  Lundkvist, pastor i Equmeniakyrkan, tillsammans med Sofia Ottosson, musiker, samt en diakon. Sjukhuskyrkan är ett samarbete mellan Svenska kyrkan och frikyrkor i Örebro. På sjukhuset finns även en muslimsk koordinator.

– Präst, pastor, diakon eller musiker spelar ingen roll. Vi är alla sjukhussjälavårdare som möter människor i samtal, säger Mattias Falk, sjukhuspräst.

Uppdragen kan handla om så mycket: Ett akut samtal mitt i krisen, när tiden plötsligt är utmätt eller en respirator ska stängas av. Det kan också vara att finnas där för en patient som har överlevt cancer och kämpar med en rädsla och oro efteråt.

– Alla kan behöva stöd när ens identitet och tillvaro är på svaj, säger Mattias Falk.

ATT FÅ vara ett stöd mitt i sorgen, tvivlet och frågorna är både stort och fint konstaterar Jonas och Mattias.

– Jag blev uppringd till en avdelning för ett tag sedan. En familj hade fått beskedet att mannen inte hade långt kvar. Innan han dog bad han mig att fortsätta samtalen med hans fru, vilket jag har gjort.

I alla samtal utgår de från den tystnadsplikt som gäller för präster, för pastorer och för diakoner.

– Det är en tillgång, det skapar utrymme för att säga saker man annars inte vågar. Du får pröva dina tankar, förklarar Jonas. 

Tystnadsplikten innebär bland annat att de inte läser patienternas journaler och inte heller skriver några egna. Att få sätta ord på saker och veta att det stannar i rummet gör stor skillnad. De existentiella frågorna – som meningen med livet och livets slut – blir också närvarande.

– För oss handlar det inte om att servera teologiska svar. Många gånger sitter vi bara tysta och lyssnar, menar Mattias.

Förutom enskilda samtal med patienter möter Sjukhuskyrkan också människor i sorgegrupper. Grupperna kan vara öppna för barn och unga, kopplade till palliativa avdelningen eller speciellt för efterlevande i suicidfall. Här samarbetar man brett med personal från regionen. 

PERSONALEN PÅ USÖ har också hjälp av Sjukhuskyrkan. Dels har anställda möjlighet att i enskilda samtal dela sina upplevelser, dels bjuds det in till föreläsningar.

– Vi håller flera olika utbildningar. Det kan röra sig om sorgearbete, om mötet med döden och om kulturförståelse, berättar Mattias.

– Egentligen är vårt arbete, med samtal och själavård, rätt odramatiskt. Det studsar ofta mellan glädje och sorg, skratt och gråt, existentiella frågor och  praktiska saker. Allt blandas. 

TEXT: MARIA WIDAR

Detta reportage publicerades ursprungligen i  Svenska kyrkans magasin Örebro – Mitt i livet hösten 2024.