Karin Maltén kan varje vrå här, i S:t Mikaels kyrka i västra Örebro. Hon var bara två år när hennes mamma Birgitta började som präst i församlingen. Själv har hon arbetat som präst sedan 2009, först i Nyköping och sedan 2016 i Mikaels församling.
Uppgift att skänka hopp
Vi sätter oss i församlingssalen. Ett släpande förmiddagsljus faller över bordet. Snart ska Karin börja förbereda torsdagens begravning. Ett sista hejdå till en man som gick bort alldeles för tidigt.
– Alla begravningar är svåra men det finns de som tar tag extra mycket och det är när människor dras bort tidigt. De gångerna önskar jag att jag hade kunnat ge några av mina dagar till den personen. Det går inte men det vi kan göra är att stå vid varandras sida, säger Karin.
Sorg ser olika ut. Det kan vara den bråddjupa saknaden där man frågar sig hur det ska gå att leva vidare. Andra gånger möter Karin anhöriga som bär en sorg över det som inte blev, en besvikelse över en relation som inte fungerat eller gått sönder, trasiga berättelser om personer som aldrig fanns där.
– Oavsett vad man bär på är det vår uppgift att se till att det blir en värdig och fin ceremoni. Att skänka hopp för att orka leva vidare, hopp om att vi kan lägga allt i Guds händer.
”Som en tavla med ram och innehåll”
En ny rapport visar att det under de senaste tio åren blivit allt vanligare att anhöriga efterfrågar utrymme för valfrihet vid begravningar. Hur är det, går det att sätta en personlig prägel på en ceremoni i Svenska kyrkan?
– Ja, det gör det. Missuppfattningen är många gånger att du som anhörig inte känner igen dig i gudstjänsten, att det blir något högtravande som är kyrkans och inte familjens. Men så är det inte, säger Karin och fortsätter:
– Vi kan se begravningen som en tavla, som en ram med innehåll. Själva innehållet är formbart och det finns alla möjligheter att sätta en personlig prägel. Ramen – den meningsbärande riten – består däremot av två huvudmoment som måste vara med. Det är avsked och överlåtelse.
– Vi läser namnet högt, lägger jord på kistan och tar avsked. Sedan överlämnar vi personen i Guds händer.
Även inledningen till begravningar brukar se likadan ut. Kyrkklockor som ringer, inledningsmusik och så en gemensam psalm.
– Det blir en tydlig ordning som hjälper oss att landa tillsammans, innan jag som präst håller det så kallade griftetalet. Vi behöver alla en ceremoni som lotsar oss när saker blir för stora för oss att förstå.
Finns det något som inte passar på en begravning?
– Nej, det tycker jag inte. Den personliga delen måste få vara personlig. Där måste människor vara fria att tala om vad som passar. Om pappa tyckte mycket om Glenn Miller då ska det vara musik av Glenn Miller.
”Ska minnas känslan av att ha varit buren”
Att ha med båda delarna – den meningsbärande riten och den personliga prägeln – är viktigt menar Karin.
– De behöver flätas ihop för att som anhörig känna sig buren. Det är kyrkans jobb och det vi är proffs på: att ta hand om människor som behöver stöd i den här situationen. Jag vill alltid att de anhöriga ska minnas känslan av att ha varit burna.
Karin trycker på att hon som präst finns med både före, under och efter begravningen. Hon har alltid ett samtal inför begravningen. Då kommer man överens om vad som är viktigt att lyfta, vad som ska nämnas.
– Vill man kan jag också vara med senare, och be en bön när urnan sänks ner i graven.
Ett tryggt och tillåtande rum
Åter till begravningen som väntar på torsdag. Mannen vars liv slutade för tidigt.
– Jag önskar – och det gör jag alltid – att det får bli en mjuk famn med känslan av att vi gör detta tillsammans. Det ska vara ett tryggt och tillåtande rum. Mitt uppdrag är att vara en medvandrare, låta dem vara i sin sorg och stå bredvid. Att vara en bärare av hopp och mening.
Bildtext:
Prästen Karin Maltén finns med både före, under och efter begravningen. ”Jag vill alltid att de anhöriga ska minnas känslan av att ha varit burna”, säger Karin Maltén.