När Maria och Kristoffer skulle döpa andra dottern Elvira kände de att de ville ha en riktig fest. När storasyster Sigrid hade döpts under pandemin rådde begränsningar i antal gäster, så nu ville de bjuda många. Jag hälsar på hemma hos dem nu när det gått en tid och frågar vad de minns från Elviras dop. Vi slår oss ned i soffan medan Elvira protesterar och skriker till missnöjt.
– Jag minns att hon lät så där! säger Maria och skrattar. Hon sov typ fem timmar innan dopet och när det var dags att gå in så vaknade hon – sen skrek hon! Jag minns att en av våra faddrar tog henne och liksom attackgungade henne, och det gick någorlunda.
Elvira är en glad och sprallig tjej, men protesterar också om det inte går som hon vill, vilket märks. Leksakerna som mamma och pappa ställt fram på bordet blir snart tråkiga och hon blir otålig.
– Efter att vi gått in stod vi där framme och alla sjöng en sång. Vi hade skrivit en egen bön som kom ganska direkt inpå. Sen nånstans där så började storasyster tycka att det började bli lite läskigt, så hon kände att hon behövde vara på mig också samtidigt som Elvira, så alla hängde på mamma! Det var mysigt förstås, men kanske inte helt praktiskt, ler Maria.
Barnen fick vara med
Även om själva dopet inte blev helt som de föreställt sig så blev det väldigt fint, tycker både Maria och Kristoffer. Sigrid fick hälla upp dopvattnet, alla barn i kyrkan fick komma fram för att se dopet och Sigrid fick också hjälpa till att torka efteråt.
– Det var fint att storasyster var med, att hon blev involverad.
Prästen VT avslutade med att blåsa såpbubblor och alla barnen blev frambjudna att spräcka bubblorna.
– Det tror jag att Sigrid tyckte var roligast! Men då satt jag nog och matade Elvira, för då var det lite surt, men det gick bra, berättar Maria.
Efter dopet bjöds alla gäster på tårta. Att bjuda på mat till många gäster kändes övermäktigt.
– Vi tänkte att vi kör superenkelt, vi ska inte göra det krångligare än vad det är. Så det var köpta tårtor, läsk och ballonger. Folk är inte där för festliga dekorationer och matchande blommor – folk är där för att träffas! menar Maria.
Ett dop att minnas
Medan vi pratar om dopet har Elvira ömsom plockat med leksaker på golvet och ömsom lyfts upp i någons knä. Nu skrattar hon och tittar på föräldrarna. Även om Elviras och Sigrids dop blev olika, så är båda högtiderna fina minnen. Och inte minst för storasyster är dopet en speciell händelse.
– Hon kan säga ”Jag är döpt i kyrkan – och VT var där! säger Kristoffer.
– Ja hon kallar VT för ”vår präst”, det är så himla gulligt. Och hon ville leka dop väldigt mycket efteråt med sina gosedjur, säger Maria.
För båda föräldrarna har dopet känts som ett självklart val.
– För mig har det varit viktigt att välkomna henne till Guds familj. Och det är kravlöst, hon får det fast hon är pytteliten, utan krav på motprestation, avslutar Maria.
Text: Karolina Braun