Diakoni är att se människan

De är bara inne på tredje veckan som nya diakoner i pastoratet: Malin Stomenius i Sankt Pauli församling och Jonas Lööf i Skårs kyrka i Örgryte församling. Men de har tidigare lång erfarenhet av att jobba i Svenska kyrkan. Jag stämmer träff med dem en vacker höstdag i september för att höra deras tankar om diakonyrket som sådant och om vilka drömmar och förväntningar de har för framtiden.

– Jag har varit engagerad i kyrkan sen jag var barn, berättar Malin. Från barntimmar till konfirmand, till extravaktmästare. Jag har mött många längs vägen – inte minst en diakon som jag i efterhand har förstått har betytt mycket för mig. Jag funderade ett tag på om jag skulle bli präst, men det blev snabbt väldigt tydligt att det var diakon som var min väg. Och det har nog att göra med att jag haft goda förebilder.
Jonas känner också igen att han mött goda förebilder i kyrkan. Själv jobbade han flera år som ungdomsledare i Fässbergs församling. 
– Här fick jag ofta den omhändertagande rollen. Jag fick en del jobbiga samtal och insåg hur mycket mötet där och då betydde. Ibland fick jag höra ”Du borde bli präst” – men det landade inte riktigt hos mig. I stället mognade beslutet att bli diakon fram. 

Se människan

För Malin var diakonyrket utstakat tidigt. Det har nu hunnit bli 26 år för Malin i Kortedala församling och nu var det dags att göra något nytt. Jonas kommer senast från en tjänst som diakon i Sävedalen. Jag frågar dem om vilken deras syn på diakoni är – och vad som är diakonens uppgift.

– Jag tänker att diakoni är att se varje människa som individ. I kyrkan har vi många gruppverksamheter men jag tänker att diakonens uppgift är att vara den som ser, säger Malin. 
– Det kan vara att möta människor i svåra situationer, kanske när ett äktenskap kraschat eller när någon har förlorat någon nära – men också att möta människor i deras glada stunder, fortsätter Jonas. Att ge människor möjlighet att få sätta ord på sin berättelse och att vi kan vara den som lyssnar. Det är inte alltid så att vi ska lotsa. Ofta är det just när de själva får sätta ord på sina känslor som de kommer vidare i tanken.
– Vi diakoner kan också finnas med som ett stöd. Vi kan gå med vid jobbiga saker – till exempel kontakt med myndigheter – men vi kan inte göra jobbet åt dem, alla människor ansvarar för sitt liv, inflikar Malin.

Hela församlingens omsorg

Malin och Jonas faller lätt in i varandras tankar. De har mötts någon gång tidigare i livet men aldrig arbetat tillsammans, men jag slås av att de ändå känns ganska samspelta. Och just samtal är en stor del i diakonens arbete. Ibland sker mötena i kyrkans lokaler, men hembesök är också en möjlighet. Vem som helst har möjlighet att ta kontakt och man kan vara trygg med tystnadsplikten, understryker Jonas och Malin, och man blir heller inte registrerad eller journalförd. Men kan det vara en tröskel för människor att ni just arbetar i kyrkan? undrar jag. 
– Jag tror nästan att det är tvärtom, att tröskeln till diakonen är lägre än hos andra, och att det också är ganska väl känt att vi finns, menar Malin.
– Det finns ju också statistik på att när människor tänker på kyrkan så tänker många på just diakonin, att det finns den här möjligheten att ta kontakt, säger Jonas.

Vi pratar en stund om begreppet diakoni, som kanske kan kännas som ett svårt ord. Ibland brukar ordet översättas med ”kyrkans sociala arbete” – håller ni med om det?
– Diakoni är ju hela församlingens omsorg om människan. Det spelar ingen roll om det är Kalle 1 år eller Agda 99 år – det handlar om att möta människan där och då. Guds skapelse är vi ju allihop och här får vi förmedla kärleken vi fått av Gud, menar Jonas. 
– Och jag skulle vilja lägga till kopplingen till gudstjänsten. Kyrkan är inget socialkontor – hela tiden bygger vi en bro till gudstjänsten – vi kan inte göra något utan Gud, säger Malin. 

En tuff höst

Malin berättar att hon ska ansvara för förbönen i gudstjänsten tillsammans med ideella. Då ber församlingen tillsammans om det som är aktuellt under veckan, både här hemma och i världen. Förutom alla samtal är gemenskapsträffar, äldreboenden, medverkan i gudstjänst och arbetsgrupp är några exempel på deras arbetsuppgifter. Jonas hoppar även in som konfirmandledare i år.
– Och så har jag fått i uppgift att fundera över hur församlingen kan göra något i Kallebäck som ju växer mycket just nu. Vi vill också tydligare sätta Skårs kyrka, där jag jobbar, på kartan, berättar Jonas.

Båda två tycker det känns spännande att få börja arbeta i en ny församling. Till en början handlar det förstås om att lära känna människor. Men Malin tror att det kommer bli en tuff höst för många. 
– Människors ekonomi kommer att bli sämre. Vi som kyrkan kan inte försörja människor, men vi kommer att behöva vara uppfinningsrika i att hitta vägar. Det kan konkret vara att hjälpa till med hushållsbudgetar, tror hon.
Och om Jonas får drömma fritt skulle han helst se att hans yrkesroll inte behövdes:
– Samtidigt som jag verkligen tycker om mitt arbete vore det ju underbart om ingen människa behövde stöttning, varken själslig eller ekonomisk. Men jag ser att människor mår sämre och sämre och då känns det fantastiskt att vi finns där.

---
Text: Karolina Braun
Texten är publicerad i tidningen Händer, nr 3/4 2022.