I den bleka vintersolen sitter vi på Martins rum och pratar om åren som gått. Det blev sammanlagt åtta år där starten var en förändringstjänst – den gamla organisationen skulle lösas upp och det nya Örgryte pastorat bildas 1/1 2018. Ett organisationsbygge som var en koloss utan dess like.
När jag frågar vad det var som lockade honom att söka sig till tjänsten i det som skulle blir Örgryte pastorat, så är svaret klart:
–För mig på ett personligt plan var det dags att söka nya utmaningar, och det lockade att arbeta med församlingar med den olikhet och mångfald som de fyra församlingarna här har. Det var inget annat pastorat i Göteborg som lockat mig på samma sätt. Jag hade en vision att kunna samarbeta trots olikheten. Och det går! Svenska kyrkans överlevnad hänger på att vi ska kunna samarbeta. De som satt som förtroendevalda och rekryterade mig var tydliga med att det var målet – annars hade de inte valt mig.
Det var ju en stor utmaning från början. Mångfalden, den fanns ju i församlingarna, men att sätta organisationen var ju ett arbete från grunden. Hur gick det?
-Det har jag försökt formulera några gånger. Jag tänkte att jag skulle få ägna tiden till att få de fyra församlingarna att fungera tillsammans. Men den stora utmaningen blev att bygga förvaltning och organisation och där jag stod ensam i arbetet, det visste jag inte. Jag förväntades lösa allt men hade inga resurser. Efter ett halvår hade vi en kanslichef, efter nio månader ett kansli. Det var en tuff tid. Det var ett skepp. Ett annat skepp var att arbeta med förtroendevalda som skulle hitta sina nya former i organisationen. Två stora kolosser.
Så det man kan säga är att församlingslivet pågick, och våra församlingsbor märkte kanske inte så mycket av det som föregick i organisationen; folk skulle ha lön, posten skulle gå iväg, bokningar av dop och begravning etc skulle fungera.
Hur lång tid tycker du att det tog innan vi kände att vi var på banan?
-En utmaning var att vi jobbade 2018–2019 och saker och ting började hitta sina former, säger Martin. Men sen kom pandemin. Då fungerade inte församlingslivet längre utan vi gick in i en krishantering under två års tid vilket gjorde att mycket stannade upp. Mycket av det vi ville göra var inte möjligt.
Första året 2018 pratade vi om att släcka bränder men det blir tröstlöst att bara göra det, vi måste få bygga vidare. Efter pandemin kändes det som det man kom ihåg från tidigare låg längre tillbaka, före 2018, eftersom den nya organisationen inte hunnit etsa sig fast riktigt.
Hur tycker du att det är i nuläget?
-Jag tycker vi har kommit ganska långt, vi har satt former, rutiner sitter. Vi har lätt att få bra sökande till lediga tjänster. Vi samlar mycket människor, gudstjänstlivet sticker ut om man tittar till statistik över Göteborg och landet. Många församlingar upplever att de tappade gudstjänstbesökare efter pandemin, men vi har faktiskt ökat församlingslivet i våra kyrkor. För några år sedan var det kris i konfirmandarbetet, vi arbetade då med en handlingsplan och där har konfirmandarbetet vänt och växer igen.
-För ett år sedan drabbades Svenska kyrkan av en massiv cyberattack som ställde saker på sin spets i det administrativa och gjorde att vi fick hitta nya sätt att få organisationen att fungera. Men församlingslivet fanns fortfarande, till skillnad från tiden under pandemin. Det är ju livet – och det pågår alltid. Man kan aldrig vara beredd på allt och det händer saker hela tiden.
Var tycker du Örgryte pastorat har en utvecklingspotential?
-Dels att församlingsliv levs underifrån, det är inte jag som strukturerar livet i församlingarna, genom att låta det vara olika så kan mycket spännande hända. Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, skrev att ”det är inte ett pastorat som har olika församlingar utan det är församlingar som tillsammans utgör ett pastorat”. Och det har vi jobbat ganska mycket med på olika sätt. Att odla det större vi:et som är församlingarna.
Vi har sex kyrkor i fyra församlingar, förskola, frivilligcentral och sjukhuskyrka – det är ett pärlband av olika medarbetare. Hur har det varit att arbeta så brett?
-Det är ju det som är församling. Det är självklart att mångfalden av kompetenser finns. Det hade ju varit tråkigt om det hade varit likadant.
Att släppa kontrollen – att göra möjligt, hur tänker du där?
- Jag gör inte så mycket själv – jag ska vara möjliggörare och måste ha tillit till att alla gör sitt jobb. Jag har aldrig ångrat att jag tog den här tjänsten. Min avskedspredikan kommer att vara på söndagen med temat ”Prövningens stund”. Det känns ganska talande, säger Martin med ett leende.
När du går i pension – vad har du planerat det första halvåret? Hur ska du exempelvis ersätta alla de mil du cyklat till jobbet under dessa år?
- Det blir en tur till fjällen, jag ska leda en retreat och sedan förverkliga drömmen om tågluff tillsammans med min fru och sedan en ledig sommar. Sedan sätter jag mig i ”karantän” ett halvår. Vi ska också åka och lyssna på Daniel Norgren i Dalhalla. Så jag ska landa och se vart vägen leder framåt.
Hur tänker du med alla dina cykelmil då? Du har ju cyklat tur & retur Kungälv-Göteborg nästan varje arbetsdag.
-Cykeln får rastas ute på vägarna kring Kungälv så som jag gjorde förr. Nu kan jag välja bort skitväder och tidiga morgnar och slipper de hårt trafikerade vägarna. Jag kommer inte sluta att cykla!
Är det något du kommer att sakna extra mycket?
-Att vara behövd och efterfrågad är gott. Det sociala med arbetskamrater, det är roligt att fika och prata. Men det här är ju livet. Jag tycker det är roligt att leda gudstjänst, och att det är viktigt att vara där församlingsborna är. Så jag har varit runt och predikat i alla församlingar, med jämna mellanrum, och nu i alla kyrkor en sista gång. Men det blir kanske fler gudstjänster så småningom.
Har du något att skicka med till den nya kyrkoherden som tar vid efter dig?
- Det är en förmån att få jobba i ett pastorat med ett så rikt församlingsliv. Det är roligt och viktigt att dela gudstjänstgemenskapen med församlingarna, avslutar Martin.
Text: Helena Sandström