Klimatet - En yttre och inre resa

Det är lätt att känna klimatångest inför framtiden. Några dagar innan klimattoppmötet i Glasgow avslutas ringer jag upp Stefan Edman, biolog och välkänd miljödebattör, föreläsare med mera. 

Hallå Stefan Edman, jag vill börja med att fråga: Hur väcktes egentligen intresset för naturen hos dig?
– Jag växte upp i Ljungskile, mellan hav och fjäll. Min far var författare och väldigt naturintresserad och skrev krönikor i GP bland annat – så jag fick det mig hemifrån. Jag blev tidigt fågelskådare och läste sedan biologi. Men jag har alltid också varit humanistiskt orienterad och t.ex. intresserat mig i frågor om teologi och skapelsesyn. Båda de delarna har vävts ihop hos mig, tillsammans med ett politiskt engagemang som jag också fick under studenttiden i Göteborg.

Hur skulle du säga att människans förhållande till naturen är idag?
– Vår art är kanske  300 000 år och har alltid levt av och nära skog och sjö. Under knappt en promille av denna långa tid finns vi nu plötsligt i megastora städer med hög konsumtion, bilar och betong. Det har fjärmat oss från vårt ursprung. Men jag tycker mig också se en rörelse tillbaka. Vi börjar få insikt om att naturen inte bara är något vackert långt borta utan att vi är beroende av den i varje ögonblick. Som att hälften av syret vi andas kommer från gröna alger i havet! Vi är naturen själva... 

I somras kom din bok "Förundran" i ny version. På vilket sätt kan förundran som förhållningssätt hjälpa oss att bättre ta hand om vår planet?
– Jag tror på att vara så där barnsligt nyfiken och ställa frågor som ”Hur kan humlan flyga”? Om vi inte bara tänker med hjärnan utan också kopplar in hjärtat kan vi bli emotionellt berörda. Att förundras väcker glädje och livslust. "Vörda" är ett vackert ord! Om vi vördar och känner kärlek till det levande kan vi också bättre vårda.

Nu när vi pratar ska klimatmötet i Glasgow snart avslutas, ett möte på förhand beskrivet som helt avgörande för framtiden. Hur tycker du det har gått?
– Så här långt är det bättre än jag vågat hoppas på! Det har hittills getts fler konkreta, och förstärkta löften än tidigare. Ett bra exempel är Indien som lovar fördubbla andelen förnybar energi till 2030 med sikte att bli klimatneutrala 2070. Det har också kommit viktiga löften om metangas och avskogning – och man har kommit överens om hur man ska räkna utsläppen, vilket varit en knäckfråga. Att det gått bättre än väntat tror jag dels beror på att skadorna av översvämningar, stormar och skyfall kostar länderna stora pengar, dels på den nya tekniken. Sol- och vindkraft halverar priset på el jämfört med kärn- och kolkraft till exempel. 

Det är lätt att tänka att det är de stora länderna och industrierna som ska göra jobbet, att min del i det hela är bara en droppe i havet. Vad kan jag som enskild person göra egentligen?
– Ja, det är stora systemförändringar som måste till – och vi ser hur de sker ganska snabbt nu. Transportsystemet och industrin ska elektrifieras och bli fossilfria. Politikens uppgift är att underlätta det här. Men inom ramen för systemförändringarna kan vi som individer göra mycket nytta. För några år sedan pratade man ofta i tv-sofforna om att individen skulle bära hela ansvaret, vilket skapade klimatångest hos många, det blev väldigt fel. Men vi som kanske tillhör en välmående medelklass måste fundera över hur vi kan leva materiellt enklare. Och fråga oss vad som är själva kärnan i livet. Att hälsa, kärlek och vänner är viktigare än pengar tror jag också att många har upptäckt under pandemin. Genom att shoppa mindre och lägga en större andel av våra pengar på t.ex. kultur och upplevelser istället för prylar, och genom att göra ”bra klimatval” i affären påskyndar vi Sveriges klimatomställning! 

Om jag går till mig själv så vet jag ju de där sakerna, men det är lätt att se hindren när jag samtidigt ska sy ihop det så kallade livspusslet. Samtidigt kan ju detta skapa en form av skuld när jag inte orkar nå upp till det som jag borde. Hur ska man tänka här?
– Jag tycker man ska göra så gott man kan – det räcker en bra bit! Om jag gör så gott jag kan och om det är miljoner fler som gör det, så är det en del i systemförändringen. Och när industrin ställer om, trafiken elektrifieras så kommer vi tillsammans kunna göra mycket mer klimatnytta. Jag ser en rörelse där människor i olika åldrar funderar mycket på det här. Jag föreläste nyligen om klimatomställning för 170 chefer inom alltifrån gruvor till bil- och läkemedelsindustrin, och jag blev jättetriggad över att höra deras vilja att förändra systemet. Så var det inte för 10 år sedan. 

På vilket sätt kan Svenska kyrkan då bidra i klimatomställningen? 
– Hela omställningen av samhället är en yttre resa, men det är också en inre resa som handlar om vad som är livets kärna. Förutom att kyrkan ska göra sin yttre resa och leva som den lär har kyrkan tre unika uppdrag: Att sporra oss alla att göra den inre andliga resan till goda värden, omsorg och ett varsammare liv. Att ta kamp för att klimatomställningen görs så rättvis som möjligt, både här i Sverige och globalt. Och att  förmedla förundran och förtröstan. Allt detta lär oss Jesus, det finns i evangelierna och hos profeter som Jeremia och Amos.

Förra året kom din bok ”Bråttom men inte kört”. Så tror du det finns hopp om räddning för vår planet?
– Planeten kommer att överleva, den har varit med om det mesta! Men vår stora utmaning är ”humanistisk”: Hur ska alla människor som lever idag och i framtiden att kunna få ett hyfsat bra liv? Före Glasgow förutspådde forskarna en medeltemperaturhöjning på  2,7 grader. Men det som nu lovats på klimatmötet blir verklighet kommer det kanske att stanna på 1,8 grader istället. Och överraskningarnas tid är inte förbi, vi får arbeta i hoppet. 

---
Lästips! Böcker av Stefan Edman:
Förundran - Natur som ger livslust (nyutgåva 2021)
Bråttom men inte kört - Frågor och svar om klimatet (2020)

Text: Karolina Braun

---

Artikeln är publicerad i tidningen Händer nr 4 2021.