Jag stämde möte med Bo Erlandsson, verksamhetschef på Kyrkans SOS, för att få veta mer. Han visar mig runt i lokalerna, berättar hur schemat fungerar, var volontärerna sitter när de tar emot telefonsamtal och om hur den anställda personalen arbetar i verksamheten.
– Volontärerna är verksamma på telefonen under eftermiddag och kväll och består av både personer mitt i livet, unga pensionärer och en och annan student. Just nu finns det ca 60 volontärer, och ca 16 som går utbildning under hösten, berättar Bo. Ett telefonpass är tre timmar och avslutas alltid med att volontärerna på ett pass har en gemensam avslutning, läser sinnesrobönen och välsignelsen.
SOS brevlådans elektroniska brev hanteras också av volontärer. Bland unga, till och med tonåringar, som hör av sig skriver fler brev än ringer. Det är alltid två som svarar på ett brev. En skriver ett utkast och den andra förädlar texten innan svaret går iväg. Brev besvaras alltid inom 72 timmar.
Som volontär är det önskvärt att man stannar minst ett år efter avslutad utbildning, och snittet nu ligger nog på 3-4 år tror Bo. Men några trotjänare har arbetat mycket längre än så. Engagemangets längd är dock inte det viktiga utan det är hjärta och själ.
På frågan om vad som förväntas av en volontär får Bo tänka efter för att kunna uttrycka det utan att det blir ”fikonspråk”.
– Det är viktigt att kunna ställa sig själv åt sidan för en stund. Att kunna reflektera över samtalet ur ett helikopterperspektiv och att känna med den andre i samtalet utan att de tar över. Man måste kunna låta bli att vara resultatinriktad. Att inse att man inte löser problem, utan är en lyssnande medmänniska just i samtalet. Och att vara beredd att släppa när samtalet är över.
–Det viktiga är att veta att vi i samtalet inte värjer oss för några frågor. Vi finns med i det mörkaste mörka, det svåraste svåra och vi upplever att det inger lite hopp hos den vi pratar med. Vi botar inte ensamhet eller psykisk ohälsa, men vi lindrar kanske genom att vara med ett steg på vägen.
Man talar om utbredd ensamhet och psykisk ohälsa i dessa dagar. Jag frågar om det är så att någon drar sig för att ringa Kyrkans SOS ”bara för att man är lite ensam”?
– Ensam kan man ju känna sig även om man har ett utåt sett fungerande liv med bostad, jobb och social samvaro, det är ena änden på skalan, svarar Bo. I andra änden finns den brutala ensamheten då man är helt socialt isolerad. Har man dessutom en psykisk ohälsa så faller man snabbt ur det sociala nätverket.
Först måste man ju komma till insikt att det är något man inte löser själv, utan att det är bra att tala med någon. Man vill kanske inte belasta någon annan med sina problem, men Kyrkans SOS är till för att belastas. Det går absolut att ringa hit. Tröskeln är låg.
Samtalen till Kyrkan SOS ökar när storhelgerna närmar sig. I mitten av december ska den nya kullen volontärer starta sitt arbete. Bo berättar att när Kyrkans SOS bjuder in att söka till att bli volontär, så hör även intresserade från andra delar av landet av sig. Det stupar på att det bara är i Göteborg verksamheten finns, även om samtalen och breven kommer från hela landet. En undersökning hösten 2018 visar att ca 39 % av samtalen kommer från Västra Götalandsregionen, resten är från övriga landet. Breven tror man det är ännu större spridning på.
– Vi som arbetar med Kyrkans SOS ser gärna att det startar enheter runt om i landet. Just nu arbetar vi med en handbok och är beredda att stötta vid uppstart av liknande verksamhet på annan ort. Behovet av fler volontärer framöver finns! avslutar Bo.
---
Text: Helena Sandström
Artikeln är även publicerad i tidningen Händer i Örgryte pastorat, nr 4 2019.