Lovisa döptes på sin 1-årsdag

Det är en varm sommardag när vi möts upp vid Härlanda kyrka: pappa Gustav, mamma Frida och jag och så Lovisa såklart – som nu har blivit 14 månader och för dagen klädd i en vit brodyrklänning. Familjen bor nära kyrkan och för två månader sen kunde Lovisa äntligen döpas – på sin 1-årsdag.
Som för många andra blev förra året ett annorlunda år. Våren 2020 var en stressig tid när Gustav och Frida först skulle flytta – och strax efter skulle deras första barn komma, mitt under första pandemivågen.
– Det var innan vi visste så mycket om corona, hur det smittar och vilken risk det egentligen var för gravida. Sista månaden innan födseln var vi i stort sett isolerade. Det var en jobbig tid, också för mig som inte fick vara med på träffarna hos barnmorskan till exempel. Som tur var kunde jag vara med på förlossningen, men det var konstigt att åka hem själv efteråt, berättar Gustav.

Förlossningen gick bra och efter ett dygn var familjen samlade hemma igen. Sommaren kom, smittan gick ner och snart började familjen planera för dop.
– För oss är dopet viktigt. Vi är båda döpta och konfirmerade och dopet är både en fin ceremoni och ett tillfälle att fira vårt barn som har kommit, menar Frida.
Först ville de boka dopet i Örgryte nya kyrka. I den kyrkan är Frida själv konfirmerad och hon sjöng också i barnkör där när hon var liten. Men kyrkan var uppbokad i oktober som de hade tänkt sig, så det fick bli Härlanda kyrka istället. Och så gick smittotalen upp igen och de fick skjuta fram dopet till december.
– Då hann vi köpa klänning och skicka ut inbjudningskort. Men precis några veckor före dopet kom restriktionerna att vi fick vara max åtta personer i kyrkan och vi bestämde oss för att blåsa av det, berättar Frida.
Istället föddes idén om att ha dopet i samband med Lovisas 1-årsdag. De frågade om det var möjligt att ha det på själva födelsedagen som var fredagen efter Kristi himmelsfärds dag – och det gick bra.

Lovisa är en glad och nyfiken 1-åring. Medan jag och föräldrarna pratar sorterar Lovisa duplobitar från en korg till en annan och tittar intresserat upp när hon hör sitt namn nämnas.
Det var också en glad och förväntansfull liten tjej som stegade in till Idas sommarvisa i Härlanda kyrka på dopdagen den 14 maj, med mamma och pappa i handen.
– Vi har sjungit Idas sommarvisa mycket hemma, så det var en sång som hon kände igen. Vi gick in tillsammans med prästen och med min bror som var fadder, berättar Frida.

De kunde fortfarande bara vara åtta personer i kyrkan. Där framme väntade en liten skara med de allra närmaste. Vid dopfunten fick Lovisa stå på en stol och kunde själv titta ner och plaska med handen i dopvattnet. Prästen Josefine ritade också ett hjärta av vatten på golvet som Lovisa fick titta på.
– Det var fint att hon kunde vara så delaktig i allt som hände, menar Gustav. Det syntes tydligt att hon var så glad när hon såg alla. Och jag tror alla blev lika glada av att se henne stappla in där. Dopet blev intimt och avslappnat och det passade oss väldigt bra.

Kring traditioner som dop finns ofta förväntningar. Ibland kan det bli en stress att orka leva upp till den förväntade bilden, tror både Frida och Gustav. Här visste de redan att dopet skulle bli något annat än vad som var tänkt. Den inköpta dopklänningen kunde inte användas – istället hittade de en klänning som Fridas mormor haft som liten.
– Det var en vit, lite somrig klänning som var nästan 90 år, och i jättefint skick. Den fick Lovisa ha på sig och så mina lackskor som jag själv hade när jag var liten. Så det blev jättebra, tycker Frida.

Dagen som hade inletts med födelsedagsfirande fortsatte efter dopet med kombinerat dop- och födelsedagskalas hemma. Där väntade fler gäster.
– Då vi inte kunde vara i församlingshemmet efter dopet tycker jag att det blev bra att det blev Härlanda kyrka. Det var nära att gå hem efteråt och vi tycker också att det är en fin kyrka, säger Gustav.
Härlanda kyrka har de nu besökt flera gånger. De har gått på barnrytmik och i påskas var de här och fick plantera en solros – som nu ståtar en och en halv meter hög hemma.

Efter en ledig sommar väntar nästa steg när det är dags för Lovisa att skolas in på Sankt Pauli förskola. Dopet finns fångat på film och de har redan tittat på det flera gånger. De ångrar inte att dopet blev som det blev – tvärtom.
– Jag var rädd att det skulle rinna ut i sanden, för jag tyckte det var viktigt att hon blev döpt. Och i slutändan tycker jag nog att det här blev bättre. Vi har också inspirerat flera kompisar som också fick barn under förra året, så kanske har vi skapat en trend nu, spånar Frida och ler.
– Jag hade inte velat göra det annorlunda, håller Gustav med. Skulle vi få ett till barn i framtiden tror jag att vi skulle göra samma sak igen faktiskt.