Närvarande nätvandrare

Omgiven att höga byggnadsställningar strax intill Mariakyrkan på Stampen är det inte alldeles enkelt att hitta in till Kyrkans SOS, där Nätvandrarchatten har sin utgångspunkt. Det är en solig och vacker höstdag och innanför dörren väntar Linda Andersson på mig. Hon är projektledare för Kyrkans nätvandrare och samordnar arbetet. Mycket sker digitalt och hon jobbar ofta hemifrån i Stockholm där hon bor, men kommer regelbundet hit.

– Det här är lite av mitt drömjobb, berättar Linda. Här får jag jobba med både ledarskap och barn och unga och deras rättigheter. Vi vuxna bestämmer ofta vad unga behöver. Här har de unga visat att de behöver oss som lyssnar, förklarar Linda.

Hon är diakon i Equmeniakyrkan i botten men är också utbildad speciallärare och har varit med i utvecklingen av kyrkans närvaro på nätet för unga. 
Vi går in i det kulturmärkta gamla huset, följer en svagt lutande korridor och sätter oss i salongen, ett vackert rum med kakelugn och herrgårdssoffor. Huset är inte alltid så funktionellt, men läget är bra, tycker Linda.

Öppnande anonymitet 

Nätvandrarchatten drivs av Svenska kyrkan och är en möjlighet för unga ca 12-25 år att få chatta med en vuxen. Nätvandrarna som svarar är anställda inom Svenska kyrkan och från hela Sverige. De flesta är pedagoger eller diakoner, vuxna som i sitt vanliga arbete ofta möter barn och unga. Men till skillnad från när man bokar en tid hos någon för ett fysiskt möte är mötet i chatten helt anonymt. 

– Den anonyma chatten öppnar upp: För ungdomarna som kontaktar oss spelar det ingen roll vem som svarar, utan de kan vila i att det är en trygg vuxen. Ungdomarna behöver inte hålla uppe någon fasad när de skriver. Någon skrev i slutet av chatten ”Förlåt men jag har suttit och gråtit hela tiden” – att gråta under ett fysiskt samtal kan kännas jättepinsamt för många. De behöver inte heller tänka på det som finns runtomkring: De kan sitta i baksätet i bilen och berätta om sina föräldrar som sitter i framsätet. Så chatten är lättillgänglig på så vis, säger Linda.

Närvarande vuxna

När vi träffas har chatten varit öppen i snart tre år och bemannas tre kvällar i veckan. År 2018 såg Folkhälsomyndigheten ett behov att satsa på den psykiska ohälsan hos unga och det fanns möjlighet att söka bidrag. Då hade Svenska kyrkan haft ett arbete med Kyrkans nätvandrare, men som lagts lite på is. Nu fanns en möjlighet att satsa. I november 2020 kunde Nätvandrarchatten starta, mitt under pandemin, då många unga satt hemma.  Jag frågar Linda om det märktes i chatten och hon svarar till viss del. Det jobbiga ju blev inte bättre av att känna sig isolerad. 

– En del som kontaktar oss mår dåligt, känner ångest, men har kanske inte riktigt kunnat sätta ord på det. Utsatthet på olika sätt, mobbning och suicidtankar förekommer också i chatten. Många uttrycker att de upplever någon slags ensamhet. Även om de har kompisar och familj och utåt sett inte verkar vara ensam, så saknar de vuxna som har tid, konstaterar Linda.

Stressade lärare som svarar något snabbt i korridoren eller föräldrar som kanske tycker att de har en bra relation med sina barn men som inte alltid räcker till är två exempel. Även i kyrkan ser Linda att vi ofta har fokus på verksamhet och att det ska hända saker. Att bara sitta ner och finnas tillgängliga är vi inte lika bra på. 

– I chatten väntar vi på att de unga ska komma till oss – vi dyker inte på någon. I mötet vill vi vara närvarande här och nu. Det är viktigt att vi som svarar vågar stanna kvar i det mörka så länge som det behövs. Att ge tips och lotsa vidare är inte vårt fokus, berättar Linda.

En hjälpnödig kyrka

Hon tycker att kyrkan överlag, men även andra vuxna ofta är ”hjälpnödiga”. Vi vill gärna komma med lösningar. 
– Men då känner ungdomarna lätt att de inte blir tagna på allvar, blir besvikna på att den vuxne ”vill bli av med dem”, och drar. Därför är det just så viktigt att våga och orka stanna kvar i mötet.

Ett samtal kan vara 10 minuter eller tre timmar och man är välkommen att ta kontakt flera gånger. Någon kan gå in och ut ur flera gånger i en chatt innan de på allvar vågar ta kontakt, berättar Linda. Medan en del andra samtalsmottagningar kan vara nischade mot en viss målgrupp eller ett visst ämne, har Linda fått signaler om att ungdomarna tycker det är skönt att här få lov att prata om vad som helst, så länge de vill. Och visst får kyrkans nätvandrare prata om det ljusa också.

– Vi som svarar kan ställa frågor som ”Hur skulle du vilja att det var?” eller ”Har du någon i din närhet som du känner förtroende för?” Ofta är det ungdomen själv som väcker tanken.

Sänka trösklarna

För den närmaste framtiden hoppas Linda kunna utöka öppettiderna med en kväll till, om det finns bemanning. Kanske kan ett alternativ till chatten behövas på sikt – för den som har en funktionsnedsättning kan det vara lättare att prata än att skriva i en del fall. Många unga hittar Nätvandrarchatten lätt via Google, men Linda skulle gärna se att de nådde ut till unga ännu mer. De använder sociala medier till att tala om att de finns och att hänvisa till chatten – men att bedriva en chatt på en annan social plattform känns inte aktuellt. Det går så fort i den världen och dessutom går de där ofta miste om anonymiteten. Men att kyrkan ska fortsätta sin digitala närvaro är självklart för Linda.

– Det handlar om tillgänglighet. Här träffar vi dem som aldrig skulle komma på tanken att komma till kyrkan. Vi bryr oss inte om vilken religion man tillhör, om man tror eller är ateist. De unga vågar kliva över tröskeln och många gånger är vi de första som de vågar berätta för. I kyrkan pratar vi ofta om den lilla församlingen – men vi är också en världsvid kyrka och behöver finnas för dem som av olika anledningar inte kan komma till oss, avslutar Linda. 

---
Text: Karolina Braun.
Texten är publicerad i tidningen Händer, nr 3/4 2022.