Peter Celsing och Härlanda kyrka

Mellan åren 1951 och 1958 arbetar arkitekten Peter Celsing (1920–1974) med att färdigställa riktningarna till en modern kyrka för Härlanda församling. Efter en lång och mödosam process står kyrkan äntligen klar att invigas 1:a Advent 1958 i närvaro av biskop Bo Giertz. Men var det en ”brandstation” som hade blivit invigd till kyrka?

Ja, under arbetets gång får Peter Celsings flera tillmälen för sina ritningar. För inte ser Härlanda kyrka ut som andra kyrkor. Här finns inget stort torn, och kyrkorummet saknar såväl symmetri som räta vinklar. Men resultatet blir epokgörande.

Peter Celsing skapar sin kyrka i en tid när inflyttningen till städerna ökar kraftigt samtidigt som sekulariseringen tar rejäl fart. I detta läge erbjuder Celsing kyrkobesökaren ett andligt rum som kläs i formen av en fornkristen basilika. Den yttre förebilden hämtas från basilikan i Torcello strax utanför Venedig. Men innehållet präglas av idéer från franciskanermunkarnas medeltida klosterkyrkor.

Exteriör

Allt sedan 1940-talet har Peter Celsing haft ett fruktbärande samarbete med arkitekten Sigurd Lewerentz (1885–1975), där de gemensamt utvecklat ett kreativt historiebruk av den kristna kyrkans byggnadsarv. Och genom Lewerentz förmedling knyter Celsing kontakt med kunskaperna från medeltidens och det svenska 1800-talets stora kyrkobyggen i tegel. Gigantiska mängder av hårdbränt tegel köps därför in från Helsingborgs Ångtegelbruk, och de väldiga murar som växer upp omsluter ett tryggt kyrkorum för både enskild andakt och gemensam gudstjänst. Kyrkans ansikte utåt utgörs i Celsings skapelse av en massiv kostym i mörkbrunt tegel, som försiktigt bäddas in i den gamla parkens grönska i norra Göteborg.

Även församlingshemmet och klocktornet kläs i samma tegel. Men byggnaderna placeras med avsikt i skeva förhållanden till varandra och de hålls endast samman av ett litet torg. Det blir därför upp till besökaren att i stilla eftertanke skapa harmoni i sina tankar inför alla oregelbundenheter i exteriören. Precis som i en liten italiensk stad kan människan sedan kunna slinka in i det svala kyrkorummet eller skyndsamt bara hasta vidare till det omgivande samhället.

Enligt en fornkristen tradition bör kyrkorummet placeras med ingången i väster och koret med altaret i öster. Även här är kyrkobyggnaden skev och riktar sig mera mot nordost. På så sätt återknyter Celsing till en medeltida tradition, där altaret gärna kunde vridas något mot norr eftersom den döende Jesus låter sitt huvud falla åt höger i den kristna konsten.

För att skapa balans i upplevelsen av de olika byggnaderna låter Celsing gärna två-talet återkomma i sin skapelse. Det finns exempelvis två öppningar i klocktornet, två fönsterpartier i den västra väggen och två portar in i kyrkan.

Interiör

Inte ens den stora porten i väster placeras mitt i tegelväggen, för livets vägar in i det heliga kyrkorummet kan vara krokiga för människan och behöver inte följa de räta linjernas förutsägbarhet. Vi har nu lämnat världen utanför i väster, och anträder en symbolisk väg från födseln mot evigheten i öster. Denna heliga väg leder oss in i en hallkyrka med ett stort mittskepp bredvid ett mindre sidoskepp i söder. Denna asymmetri återfinns bland franciskanermunkarnas medeltida klosterkyrkor. Uttrycket skepp blir i kyrkohistorien en symbolisk bild för människans livsfärd över mörka vatten mot en ljus framtid i himmelriket.

Peter Celsing är därför mycket noga med att skapa ett milt ljus som inte bländar, och där fönstren med sitt gallerverk av trä inte erbjuder någon störande utsikt. Från det södra skeppet strilas därför ljuset genom en gles textilväv. På så sätt skapas under dygnet en stillsam rörelse av ljus och skuggor in i hela kyrkorummet.

Det sparsamt utformade mittskeppet domineras av tre föremål, där dopfunten och altaret med nattvarden markerar sakramenten och predikstolen visar på Guds ord i predikan. Predikstolen har fått en kraftfull utformning för att anknyta till den franciskanska predikarorden. Ju närmare vi kommer kyrkorummets östra vägg, blir tre-talet desto vanligare. Till exempel har trappan upp till altaret tre steg, och altaret är tre meter brett med ett altarskåp i tre delar alldeles ovanför.

Den vane kyrkobesökaren kanske hade väntat sig att kyrkans östra vägg skulle få en absid, det vill säga en halvrund avslutning. Men här ville franciskanerna gärna visa upp sitt asketiska fattigdomsideal genom att helt avstå från en vacker och dyrbar absid.

Celsings arkitektur

Både Peter Celsing och Sigurd Lewerentz räknas till funktionalister, där i princip byggnadens funktion ska bestämma dess utseende. Genom att ständigt ompröva sina ritningar kommer emellertid Celsing fram till en funktionalism, som styrs av rummets andliga karaktär och de tankar av stillhet besökarna här kan uppleva. Det finns därför ingen dekor som stör och utsmyckar det öppna rummet, utan de sparsamma inslagen av konst får bilda föremål för enskild andakt och meditation. I övrigt är det de kala tegelväggarna som i sina diskreta mönster får fånga blicken och låta tankarna fylla rummet med harmoni.

Med Härlanda kyrka inleds en ny kyrkobyggnadsepok. Den står i kraftfull opposition till den traditionella sockenkyrkan och den majestätiska stadskatedralen. Då är det är knappast en tillfällighet att just franciskanerorden i sin ständiga opposition till den maktfullkomliga påvekyrkan får ge sitt symboliska bidrag. 

Text
Magnus Hermansson Adler

Litteratur
Arne Johansson/Claes Caldenby/Karin Coxner Ringlander: Härlanda kyrka, 2008.
Lars Ridderstedt: Adversus populum. Peter Celsings och Sigurd Lewerentz sakralarkitektur, 1998.