Eva, du har en stark anknytning till vårt pastorat. Din mormor och morfar bodde i Grundsunda, du har varit skol- och studentpräst i Örnsköldsvik och därefter kyrkoherde i Arnäs Gideå Trehörningsjö pastorat.
- Innan dess var jag också församlingspräst i Mo församling. Under 70-talet var jag både ideellt aktiv i Själevads församling och vikarierande församlingsassistent i både Själevad och Örnsköldsvik.
Sedan 2014 har du varit biskop i Härnösands stift. Vi känner det lite som att du är ”vår” biskop. Snart kommer du att lägga ned din biskopsstav och gå i pension efter att i många år arbetat i Svenska kyrkan. När började du att engagera dig i Svenska kyrkan?
- Jag blev hjälpledare i en lördagsvariant av söndagsskolan i Domsjö, Barnens helgdagsafton, när jag var 13 år. Men innan dess hade jag sjungit i barnkör. Sedan blev jag ung ledare för juniorer och konfirmander och en ungdomsgrupp, sjöng i ungdomskör och kyrkokör och hade en sånggrupp med jämnåriga i tonåren. På somrarna deltog jag först i och kom sedan att leda Sommarkyrkan, som var gemensamt för hela det nuvarande Örnsköldsviks kontrakt. Den bestod av en grupp ungdomar som reste runt och sjöng, bland annat på gudstjänster och andakter, trivselkvällar och campingplatser.
Hur kommer det sig att du valde att bli präst?
- Det var från början inget aktivt val, utan snarare något jag försökte undvika. För att göra en lång historia kort så blev kallelsen till slut för stark. Men jag brottades med den och med Gud ända fram till slutåret på prästutbildningen innan jag till slut helt gav upp.
Vilken är din favoritpsalm?
- Å, det är många. ”Blott en dag” är en, ”Gud för dig är allting klart”, ”I Guds tystnad får jag vara” några andra. Jag sjunger med glädje alla lovpsalmer och på mitt prästvigningskors finns hänvisning till psalm 95, ”Ditt verk är stort men jag är svag.” Den har följt mig från prästvigningen och in i biskopsuppdraget.
Att bli präst var från början inget aktivt val, utan snarare något jag försökte undvika. För att göra en lång historia kort så blev kallelsen till slut för stark. Men jag brottades med den och med Gud ända fram till slutåret på prästutbildningen innan jag till slut helt gav upp.
Vad har varit din drivkraft som präst och biskop?
- Guds kallelse, Guds kraft och uppdraget att sprida det kristna kärleksbudskapet i dagens samhälle.
Du har några månader kvar innan du kommer att gå i pension, men vet du redan nu vad du kommer att göra som pensionär?
- Både ja och nej. Det är ju lite svårt att tänka sig in i en ny livssituation å ena sidan. Å andra sidan finns det mycket som fått stå tillbaka under min yrkesverksamma tid. Barn och barnbarn har ju första prioritet. Sedan vill jag resa, släktforska, baka, måla, lyssna på musik, gå på konserter, meditera, sköta trädgården och stugan…
Vad drömmer du om inför framtiden?
- Att få vara frisk, pigg, vetgirig och nyfiken i så många år som möjligt.
Har du några smultronställen du gärna åker till när du vill göra en utflykt?
- Jag har min stuga söder om Härnösand där jag också kommer att bo till att börja med, men också min lilla husbil som är som ett smultronställe i sig.
Vad är du mest nöjd med att ha uträttat i din biskopsgärning?
- Att fått medverka till en omorganisation av stiftskansliet och ett gott styrelsearbete, ett väl integrerat och långsiktigt hållbart visitationsarbete, större tydlighet i vad det är att vara Kyrka, glädjen och utmaningen i vårt primära uppdrag med och ansvaret för församlingens grundläggande uppgift, respekten för vår kyrkas ordning och vikten av fungerande styrning och ledning. Sist men inte minst, att fått möta alla fantastiska och engagerade medarbetare i församlingarna runt om i vårt stora stift. Det har verkligen varit en gåva.
Om du fick bjuda vem du ville på middag, en känd eller okänd person, vem skulle du bjuda då?
Det vore ju spännande med Jesus förstås. Men annars står barn och barnbarn, både mina egna och mina bonus, samt min övriga närmaste familj högst på listan.
Text: Eva Eriksson, kommunikatör