Sorgegrupp – att gå genom mörkret tillsammans
Någon gång i livet kommer vi alla att drabbas av sorg. Varje sorg är unik, ingens sorgeprocess är likadan som någon annans. Det kan ändå vara värdefullt att kunna dela med andra som är i liknande situationer. Därför håller prästen Carola Sjölind Westin och diakoniassistenten Marina Berglund i sorgegrupper några gånger per termin.
I sorgegruppen ligger fokuset på att kunna leva vidare efter att en anhörig har avlidit. Det kan vara svårt att prata om sorgen med dem som man har nära inpå sig och man kanske inte vill tynga andra. I sorgegruppen är ingenting tabu och allting stannar i gruppen. Det kan vara värdefullt att få delge någon som är utanför den innersta kretsen, berättar Marina Berglund.
Det finns inget mönster för vilka som kommer till en sorgegrupp, det kan vara personer av alla olika åldrar. Det är viktigt att var och en får utrymme att berätta. Därför har grupperna vissa redskap för samtalet, som att den som för stunden har ordet får hålla i ett hjärta. Man har också ett timglas, så att alla skall få lika stort utrymme för sin berättelse. I gruppen går det även att passa om man inte orkar dela med sig av något just den dagen.
Inbjudningarna till sorgegruppen går ut några månader efter dödsfallet, dels för att den anhöriga skall hinna landa lite i den nya livssituationen, dels för att den första tiden efter dödsfallet kan vara hektisk, med många möten och måsten. Efter begravningen brukar det lugna ner sig och rent av bli tomt och tyst.
Carola Sjölind Westin berättar att all sorg är unik och att i sorgegruppen är det okej att älta och gråta. Sorgen är någonting naturligt, och ingenting man kan hoppa över.
- Ju mer vi har älskat, desto mer sörjer vi, säger Carola.
Varje träff med sorgegruppen följer samma mönster, man börjar med fika, sedan är det tid för samtal. På slutet av träffen är den en andakt med ljuständning, och sedan lämnar man i tystnad, så att var och en får utrymme för sina tankar och känslor.
Det som är verksamt i sorgegruppen är processen, att dela med andra som är i liknande situation. I grupperna finns stor värme och acceptans, som kommer sig av att man delar det svåraste svåra. Man får dela en bit på vägen.
Carola och Marina berättar att sorgen kan ta sig fysiska uttryck och att en del tappar minnet. De under stryker att det är naturligt och att man inte håller på att bli knasig om det uppstår.
Carola avslutar med att berätta att i slutet av sorgegruppen så brukar livsglädjen återvända till den som är drabbad av sorg.
- Livet kommer tillbaka. Man ser det i ögonen på dem.
Text: Eva Halling
