Foto: Rolf Ekelund
Norr om kyrkan och väster om den tidigare gården Bränslet finns ett gravfält som var i bruk för mer än 2 000 år sedan. Här finns fjorton gravar i form av stensättningar samt ett 16 meter långt röse av sten, som kan stamma från bronsålder och i så fall är omkring eller drygt 2 500 år gammalt.
Gravfält äldre än 2000 år
Foto: Rolf Ekelund
Det gamla gravfältet reser sig majestätiskt i landskapet. Det är lätt att förstå att våra anfäder för drygt 2 500 år sedan valde att bränna sina anhörigas kroppar högt uppe på bergets platå. Själen skulle befrias från kroppen och bege sig till andra sammanhang. Livet skulle gå vidare någon annanstans. Gravgåvor behövdes därför knappast under yngre bronsåldern och äldre järnåldern. Aska och benrester samlades i och invid ett kärl kring vilket graven byggdes med stenar i varierande formationer.
Högt uppe på bergets brant finns ett välbevarat långröse vilket sannolikt stammar från bronsåldern. Röset, som troligen är gravfältets äldsta grav, består av en stensamling som omfattar ungefär 16 meter. Sannolikt har flera människor begravts i röset. Gravfältet kan ha varit i bruk under omkring 700 år. Den yngsta graven stammar från tiden strax efter Jesu födelse.
Inte sällan imponeras besökare av de mäktiga stenformationerna och gravfältets skönhet. Möjligen är detta Österåkers mest betagande fornminne.
Foto: Rolf Ekelund
Några hundra meter väster om Åkersberga golfklubbs byggnad finner vi en ovanligt stor och magnifik stensättning/grav från äldre järnåldern. Stensättningen tillkom för drygt 2 000 år sedan, det vill säga ungefär vid tiden för Jesu födelse. Stensättningen är i det närmaste rund med en diameter om fem meter. De större stenarna är omkring en halv meter höga.
Kartan från Arbetsgruppen Långhundraleden, teckning av Jenny Nyström
Under forntiden var den farled, som vi senare valt att kalla Långhundraleden av mycket stor betydelse för utvecklingen i vårt område. Vattenlederna var då de i särklass viktigaste transportvägarna.
Vår orts förmodligen första invånare byggde sina hyddor utmed stranden vid den dåtida havsviken i Högtorp. Detta inträffade under stenåldern för omkring 5 000 år sedan. Man färdades då med skinnbåtar, mestadels på grunda vatten och utmed stränderna. Båtarna var byggda på träramar och klädda med sälskinn. De användes främst vid fiske och säljakt men även för transporter av olika slag. Förmodligen hände det inte sällan att man via Långhundraleden tog sig en bit in i landet och kanske gjorde besök på boplatser där invånarna ägnade sig åt jordbruk. Möjligen kunde man då bedriva viss byteshandel, till exempel kunde man måhända byta till sig en lagom mängd mjöl mot ett par sälskinn.
Under bronsåldern, för omkring 3 000 år sedan blev sjötrafiken mycket mer intensiv. Båtarna hade utvecklats till skepp och blivit betydligt mer sjödugliga. De liknade vår tids kanoter och paddlades av ett antal besättningsmän. Skeppen var inte sällan mer än 20 meter långa. Brons och bronsföremål var ytterst attraktiva och handeln expanderade i stor skala. Varorna transporterades hundratals mil från såväl Centraleuropa som Främre Orienten. Handelsplatser tillkom invid farleder runt om i vårt land och även utmed Långhundraleden. Kanske fanns redan då en handelsplats på de i den dåvarande havsviken utskjutande terrasserna, belägna några hundra meter öster om nuvarande Österåkers kyrka.
Lite tillspetsat kan vi säga att vikingatiden började under bronsåldern. Senare, under äldre järnåldern, var handeln och sjötrafiken inte lika intensiv, mycket beroende på att den då ”nya” metallen järn med fördel kunde framställas på hemorten, men handelsplatserna och farlederna fanns kvar och brukades för transporter och utbyte av varor av olika slag. Skeppen utvecklades ytterligare, särskilt under yngre järnåldern och vikingatiden, då de försågs med segel. Vid vikingatidens inledning, omkring år 750 e.Kr. var de skandinaviska skeppen i världsklass. De var mycket sjödugliga, snabba och lättmanövrerade. Under de följande 300 åren dominerade vikingarna stora delar av haven och övriga vattenvägar i Europa och främre Orienten. Inledningsvis bar vikingarnas utfärder ofta prägel av mord, plundring, människohandel och förstörelse, men senare övergick verksamheten mer till handel och reguljär affärsverksamhet. Vikingarna bedrev bland annat handel med köpmän utmed den frisiska kusten och medverkade genom detta till att väcka Europa ur det medeltida ”mörkret”. Handelsplatser etablerades allt längre in i landet och så småningom utvecklades dessa handelsplatser till städer, ofta försedda med skyddande ringmurar. På så sätt växte det moderna Europa fram, delvis tack vare handeln med vikingarna.
Flera av de mest framstående vikingagårdana var belägna i Uppland och utmed dåtidens ”autostrada”, Långhundaleden. Kartan ovan visar Långhundraledens sträckning omkring år 1000 e.Kr. Vikingagården Aker är markerad med en röd punkt. Teckningen av vikingarna, en kung och en hövding, är utförd av Jenny Nyström omkring år 1893.
Förmodligen byggdes de första husen på det område vi i dag benämner Klockarhagen i början av 500-talet, det vill säga under inledningen till yngre järnålder. Perioden från omkring år 550 till vikingatidens början brukar benämnas Vendeltiden.
Ett fynd på just orten Vendel norr om Uppsala består av en del av en hjälm i bronsplåt i vilken en bild pressats. Bilden visar asatrons främsta gud Oden ridande på sin häst Sleipner och beväpnad med spjutet Gungner. Vid Odens sida flyger de två korparna Hugin och Munin. Korparna flyger dagligen över Asgård och Midgård och hämtar information till Oden. Kanske kan korparnas uppgift liknas vid den som våra nutida drönare och övervakningskameror har.
De boende på gården strax nordost om nuvarande Österåkers kyrka utövade förmodligen under hela yngre järnåldern sina religiösa ceremonier på en kultplats, troligen belägen på det område där kyrkan står i dag.
Omkring mitten av 1000-talet övergav de boende i området asatron och lät sig kristnas. Sannolikt restes vid denna tid den runsten som berättar om Toka och Viking på eller i närheten av kultplatsen. Runstenen återfinns numera i kyrkans vapenhus.
En träkyrka byggdes förmodligen på platsen under senare delen av 1000-talet eller omkring år 1100. Hundra år senare ersattes träkyrkan av den stenkyrka som till stora delar fortfarande består i vår nuvarande kyrka.
Foto: Rolf Ekelund
Under inledningen till yngre järnåldern inträffade en dramatisk klimatförändring. Forskarna tror att den startade år 536 e.Kr. Det blev ingen sommar det året och inte heller de närmast följande åren. Skördarna blev minimala eller uteblev helt. Människor frös ihjäl eller dog på grund av svält, så även boskap och husdjur.
Forskarna bedömer att ungefär häften av det antal människor som vid denna tid bodde i våra trakter dog av svält och kyla. Elakartade sjukdomar spreds och bidrog till att situationen förvärrades ytterligare.
En dag i juni år 537 låg troligen is kvar lite här och där ute på havsviken strax söder om den då nyligen etablerade gården på det område vi i dag kallar Klockarhagen. Jorden var hård och frostbiten. Gräset på boskapens betesängar var knappast ens grönt och endast några centimeter högt. Bilden ovan, som är tagen en novemberdag år 2019, kan ge en fingervisning om hur det kan ha sett ut på området en försommardag i slutet av 530-talet.
Det kallare klimatet kvarstod åtminstone några decennier. Även om vädret successivt blev blidare så kan vi konstatera att människorna i vårt område under lång tid utsattes för en nära nog ofattbar katastrof.
Vad var det då som orsakade den plötsliga och våldsamma klimatförändringen? Jo, forskarna tror att ett flertal vulkanutbrott på norra halvklotet under åren 536 – 540 orsakade så omfattande utsläpp av partiklar i atmosfären att solens strålar i stor utsträckning hindrades från att nå jordens yta.
I Snorres Edda – en samling berättelser och profetior nedtecknade på 1200-talet – förutspås en framtida ”Ragnarök” som ska leda till makternas och jordens undergång. Denna undergång ska enligt Eddan inledas med en tre år lång ”fimbulvinter”. Troligen bygger denna förutsägelse på muntliga berättelser om den klimatkatastrof som inträffade under forntiden. Historien återskapas således i en ungefär 700 år senare tillkommen dystopi, som också ger katastrofen dess namn: fimbulvintern.
Texter: Rolf Ekelund
Runt om Österåkers kyrka finns spår från svunna tider, bland annat en bosättning från yngre stenåldern samt lämningar från vikingatid.