Från april till oktober kommer alla altarblommor i Åkersberga kyrka från de gröna volontärerna. Det är en grupp frivilliga som odlar blommor och även plockar vilda växter för att skapa buketterna till altaret i kyrkan.
– Mest tycker jag om att plocka vilda växter. Det ger en sån känsla till buketterna när man följer årstiderna och har med allt från videkvistar på våren till nypon på hösten. Men jag odlar även sommarblommor hemma på radhustomten.
Det säger Fanny Sverke som varit grön volontär i ”Kyrkan mellan hav och land” i flera år.
– Vi volontärer är en brokig skara. En del tycker om själva odlandet, andra gillar skapandet av buketterna och åter andra är frustrerade över att Svenska kyrkan fortfarande köper in snittblommor som produceras och fraktas under dåliga förhållanden och vill göra något åt det.
Själv är hon grön volontär av alla de anledningarna.
– Vi måste inte ha röda rosor mitt i vintern. I stället tycker jag vi kan följa naturen och se det vackra i det som är och jobba med naturen i stället för mot den.
Som grön volontär hjälper man till med det man vill, förklarar hon. Det kan vara allt från att odla hemma i sin trädgård till att vattna kyrkans pallkragar eller skapa en bukett.
– I gruppen kan vi olika saker, är från olika generationer och har olika erfarenheter av kyrkan. Vi lär oss mycket av varandra och jag har fått en bredare förståelse för vad odlandet kan betyda för andra.
Vad ger odlandet dig?
– Det kanske låter lite flummigt, men det ger mig en känsla av liv och död. Jag är till exempel väldigt förtjust i komposten. De döda växter som slängs där är en förutsättning för nytt liv och det finns något tryggt i det att det måste dö för att komma nytt. Jag känner även stor glädje i att skapa blomsterarrangemang av det vi har odlat och plockat gemensamt.
Naturen är viktig för Fanny, som vill bo nära den. Hon är ofta i naturen eller tar hand om familjens får som betar i Klockarhagen vid Österåkers kyrka.
– För mig är det naturen som kan få mig att förnimma något slags gudomlighet och helig upplevelse. Naturen är även en hållplats för vila och återhämtning som har hjälpt mig genom livet. Jag har i hela mitt liv brottats med en känsla av att inte duga och i naturen behöver jag inte förställa mig utan kan hitta tillbaka till mig själv och bara vara.
Just nu håller Fanny Sverke på att utbilda sig till diakon och har drygt två år kvar av studierna. Som färdig diakon vill hon bland annat arbeta med grön diakoni då man använder kyrkans mark för att odla tillsammans med exempelvis sorgegrupper eller människor som har blivit utbrända.
– Många mår bra av att ha fingrarna i jorden. Jag är även glad över att jag kommer kunna kombinera min tro med mitt engagemang att kämpa för olika rättvisefrågor i mitt yrke, säger hon.
Hon säger att tron gör henne än mer angelägen om klimatfrågan. I höstas blev hon en av Svenska kyrkans 30 klimatambassadörer, där hon är den ende volontären bland präster, diakoner, kyrkogårdarbetare och förtroendevalda från hela landet.
– Kyrkan har både en stor möjlighet och en stor skyldighet att jobba med klimatet och skapelsen. Vi klimatambassadörer vill hitta sätt att inspirera andra, både nationellt och lokalt, men vår största uppgift är att bidra till att Svenska kyrkans färdplan för klimatet efterföljs.
Svenska kyrkan är inte ensam om att arbeta för klimatet utan är del av den världsvida kyrkan där kyrkor över hela världen arbetar för att ta bättre hand om vår jord, förklarar hon.
– Vi människor är i en gemenskap med naturen och djuren, med skapelsen. Vi behöver värna om och bruka den – inte förbruka den. På ett kyrkligt språk ska vi älska vår nästa som oss själva och skapelsen, och allt som lever och finns i den, är vår nästa precis som våra medmänniskor, säger Fanny, och understryker att även de människor som drabbas hårdast av klimatförändringarna, liksom kommande generationer, är vår nästa.
Hon känner även en stor gemenskap i att inte vara ensam i att sträva efter en rättvisare, snällare och mer hållbar värld.
– Jag tror inte att jag hade orkat om jag hade känt mig ensam i detta. Det skönt att det finns fler inom kyrkan som strävar mot samma mål och jag hoppas att klimatarbetet kommer att genomsyra hela kyrkan så småningom. Att göra något, att agera hur litet det än är, gör något med ens inre. Det ger hopp.
Skribent: Mia Sjöström