På Klockarhagen finns även ett gravfält från järnåldern med cirka 110 gravar, bland vilka det troligen döljer sig några kristna kistgravar från slutet av vikingatiden. Under medeltiden flyttade gården västerut. Den kom då i kyrkans ägo och blev Österåkers prästgård.
Bebyggelsen i området, särskilt på hagens västra del, utvidgades under vikingatiden. Vikingagården var då en blomstrande stormansgård. Alla människor som bodde i området under järnåldern var inte fria bönder. Samhället var socialt skiktat och vid sidan av bönder fanns såväl trälar som stormän.
Några hundra meter sydväst om gården flöt en havsvik som hade direkt förbindelse med Långhundraleden. Utmed kullens kam, från klockstapeln och västerut, ligger de stora gravhögarna på rad. I dessa högar vilar sannolikt forna tiders inflytelserika personer på gården.
Nedanför en stor gravhög i västra delen av gravfältet, stod en större byggnad på en stenskodd terrass omkring år 1000. Möjligen rör det sig om en hallbyggnad, en byggnad avsedd för representation och överdådiga fester. Fler hus fanns på gården. De var byggda på stolpar med bärande ryggåsstolpe. Väggarna var utförda med mindre stolpar och flätat ris som tätats med lera. Husen kunde även vara lagda med horisontella plankor eller kluvna stockar. Taken täcktes med halm eller vass och golven bestod av stampad lera. Genom området flöt, och flyter, en djup och bred å som mynnade i havsviken.
Ett vackert och påtagligt minne av de människor som var bosatta på gården utgör den runsten som numera återfinns i Österåkers kyrkas vapenhus.
Från sen medeltid till dags dato har kyrkans klockstaplar funnits på Klockarbacken. Den första klockstapeln restes troligen år 1495, då den stora klockan gjöts på Klockarhagen. År 1654 ersattes stapeln av en ny sådan. Den nuvarande klockstapeln restes högre upp i backen, år 1760.
Text: filosofie magister Rolf Ekelund, under medverkan av arkeologerna Andreas Forsgren och Gerhard Flink