Yngre järnålder och vikingatid

Strandnivån och de första husen på Klockarhagen

Kartan ovan visar strandnivån i vårt område för 1 500 år sedan, det vill säga under inledningen till yngre järnåldern. Vi tror att de första husen på eller invid Klockarhagen byggdes på 500-talet. Området expanderade successivt och några hundra år senare fanns här den stormannagård som längre fram i tiden kom att kallas Aker.

På 500-talet låg havsviken drygt femtio meter sydväst om kyrkan; under bronsåldern täcktes området där kyrkan står helt av vikens vatten. Vi ser att vikens vatten flöt samman med Långhundraleden. Kartan visar också den betydelsefulla å som flöt och flyter genom området. Under hela forntiden mynnade ån i havsviken.

Korset, som symboliserar kyrkan, kan underlätta för oss att orientera på kartan.

Stigen till forna tider

När vi vandrar uppför Klockarbacken passerar vi ett av vår kommuns största forntida gravfält. Här finns omkring 110 gravar. Gravfältet är i huvudsak beläget till höger om stigen och gravarna tillkom under yngre järnåldern, det vill säga från omkring år 500 till år 1040. Ursprungligen har merparten av gravarna haft runda stensättningar. Några kristna kistgravar finns också på området. På backens krön står vår nuvarande klockstapel, som byggdes på platsen under frihetstiden, år 1760. Drygt hundra år tidigare, på stormaktstiden, stod en klockstapel på en platå ungefär halvvägs upp i backen, till höger om stigen. Vid medeltidens slut, år 1495, tillkom förmodligen den första klockstapeln på området. Tidigare klockstaplar var placerade nära kyrkobyggnaden. På stigens vänstra sida fanns för mer än 1 000 år sedan en blomstrande vikingagård, som troligen bar namnet Aker. Utmed kullens kam ligger drygt ett tiotal magnifika gravhögar.

Rekonstruerat långhus från yngre järnåldern 

I avdelningen Bronsåldern – en blomstrande period på vår ort, finns två illustrationer som föreställer långhus från den perioden. Långhusen från järnåldern skiljer sig utseendemässigt inte särskilt mycket från bronsålderns hus. Lite mer primitiva långhus förekom redan under stenåldern, för fler än 5000 år sedan.

Huset på bilden ovan är en cirka tjugofem år gammal rekonstruktion, som kanske mer än andra rekonstruktioner visar hur de långhus som var vanligen förekommande för tusen år sedan och tidigare, faktiskt såg ut – inte så perfekta i utförandet, men väl fungerande.

Långhuset på bilden är en treskeppig byggnad med en konvex takbärande konstruktion. Väggarna består av flätverk, tätat med lera. In- och utgångar finns på såväl lång- som kortsidorna. Mitt i huset finns en eldplats och röken drar ut genom taket. Det vasstäckta taket når nästan ända ner till marken. Huset är omkring tjugo meter långt och sex meter brett.

Vår orts maktcentrum under vikingatiden

För 1 000 år sedan var vår orts maktcentrum beläget på den terrass som finns längst ut i väster på Klockarhagens långsluttande kulle. Där stod sannolikt en ståtlig vikingahall, som utstrålade makt och välstånd. Byggnaden omfattade drygt 300 kvadratmeter och låg nära den stora gran som i dag finns på platsen (se bilden). Hallens placering på terrassen påminner om den placering som kyrkor senare gavs på sina respektive områden, det vill säga med kortsidorna i västlig respektive östlig riktning.

Söder om kullen, nere på den nuvarande hagen, låg troligen ytterligare flera långhus samt ladugårdar och lador. På den södra sidan av den nuvarande bilvägen, närmare bestämt på de två där befintliga terrasserna, fanns också bebyggelse. På den övre terrassen stod ett stort långhus omgivet av flera mindre hus, där troligen gårdens hantverkare hade sina verkstäder. Även på den nedre terrassen förekom sannolikt flera mindre hus.

Varhelst på gårdens centrala delar som människor befann sig kunde de blicka upp mot dess respektingivande maktcentrum i nordväst. Och från Vikingahallen var det möjligt att iaktta och övervaka praktiskt taget hela gårdens bebyggelse och verksamhet.

Mer om vikingarnas hallbyggnad finns att läsa i artikeln nedan med rubriken Vikingahallens interiör.

Långhus på Klockarhagen

På denna anlagda terrass på Klockarhagens kulle i väster stod under vikingatiden ett stort långhus, möjligen var det en så kallad vikingahall.

Vattenkällan invid den vikingatida hallen

En viktig förutsättning för bildandet av en gård under forntiden var tillgång till sötvatten för användning i hushållet. Sedan tidigare har vi kunskap om att en vattenkälla ska ha funnits en bit öster om den terrass där vikingagårdens hall var belägen, men det har inte varit möjligt att säkert lokalisera källan på grund av omfattande växtlighet med bland annat täta snår med taggiga buskar.

I samband med att Johan och Tomas vid kyrkogårdsförvaltning under vintern 2020 röjde och ansade växtligheten på området fann de en grop i backen som föreföll att alltid vara blöt (se bilden). Med all sannolikhet är det den forntida vattenkällan som återfunnits. Gropen är belägen något tiotal meter öster om platsen där den forna hallen stod. Från denna källa hämtade man sannolikt dricks- och hushållsvatten under flera hundra år på yngre järnåldern, och i synnerhet under vikingatiden för drygt tusen år sedan.

Sötvatten till boskap och jordbruk fanns i riklig mängd i den ymniga å som flöt och flyter strax väster om Klockarhagen.

Vikingahallens interiör

Vi vet att ett stort långhus var beläget på Klockarhagens västra kulle omkring år 1000 e.Kr., det vill säga under vikingatiden. Arkeologiska undersökningar visar att byggnaden hade en yta om drygt 300 kvadratmeter. Förmodligen utgjorde huset centrum i den stormannagård som vid den tiden var belägen på platsen och som sannolikt bar namnet Aker. Huset kan ha varit en så kallad vikingahall, det vill säga en byggnad avsedd för representation och överdådiga fester. En sådan hall bar prägel av asatro och maktutövning. Vi vet inte med säkerhet hur interiören i en vikingahall kunde gestalta sig, men illustrationen ovan kan ge en fingervisning. Träsnittet skapades år 1871 av den danske konstnären Hans Peter Hansen och tituleras Forntida sal.

Fornnordisk mytologi

Under järnåldern, inklusive vikingatiden, var asatron rådande. Några egentliga källor från denna tid finns inte så vi får förlita oss på de berättelser och redogörelser som återfinns i Den yngre Eddan, en handbok i nordisk mytologi. Boken nedtecknades av den isländske lagsagomannen Snorre Sturlason omkring år 1220, det vill säga cirka 180 år efter vikingatidens slut.

Oden var den främste och ”allvise” guden. Han var enögd och red på den åttafotade hästen Sleipner. Korparna Hugin och Munin höll Oden informerad om vad som skedde i såväl gudarnas som människornas värld. (Se även artikeln ”Asatro och Kultplats” i avdelningen Äldre järnålder.)

Tor var den gud som försvarade såväl människor som gudar mot fienden. Med sin hammare Mjölner stred han mot jättarna (se bilden ovan). Åska och blixtar förknippades med Tor; blixtar uppstod när Tor slog med sin hammare, och det mullrande ljudet härrörde från gudens framfart i en vagn dragen av två bockar.

Frö (Frej) var fruktbarhetens gud och Fröja (Freja) dess gudinna. Frö och Fröja var centralgestalter för såväl människornas som djurens fortplantning, och även för växtlighetens kretslopp i form av sådd och skörd.

Underhållning i hallen på vikingagården

Harpan var det kanske mest spelade instrumentet under senare delen av vikingatiden. De harpor som förekom i vikingahallar och kungars salar var inte sällan rikligt smyckade med detaljer i silver och guld.

Kanske spelades harpa som underhållning vid överdådiga fester i hallen på Klockarhagen (Aker), omkring år 1000.

I litteraturen berättas att den namnkunnige, norske konungen Harald Hårfager gärna spelade harpa. Det sägs att han ”spelte med en färdighet, som satte alla i förundran”.

Äldre tiders syn på forntida bebyggelse

Bilden föreställer en tänkt bebyggelse under senare delen av yngre järnåldern på det område som vi numera benämner Klockarhagen. Teckningen återges på en omkring femtio år gammal fornminnesskylt. Några belägg för att den bebyggelse som illustrationen visar funnits på området för drygt tusen år sedan finns inte, varför teckningen bör betraktas som en fantasibild.

Trots att bilden saknar arkeologisk förankring visar den ändå en tänkbar gårdsbebyggelse på platsen. Husen står tätt invid varandra på hagens västra del, uppe på plana ytor invid och på kullarna. I teckningens nedre högra hörn kan vi skönja en bro över ett vattendrag, beläget ungefär där dagens djupa dike finns.  

De två terasserna

Lämningar från den forna järnåldersgården finns inte bara på Klockarhagen. En väsentlig del av gården var belägen på två i landskapet utskjutande terrasser, belägna ett par hundra meter sydost om Klockarhagen.

Läsning av den fornminnesskylt som nyligen installerats vid terrasserna rekommenderas. Skylten kan studeras av personer som passerar på vägen och väljer att ställa sig på andra sidan av dikesrenen för att ta del av skyltens text och bilder. Den berättar om terrassernas kända, omkring 1 400 år gamla, historia. Under vikingatiden har här stått åtminstone ett långhus och förmodligen även ytterligare andra, mindre hus.

Terrasserna, den övre och den nedre, utgör enorma byggnationer. Vi vet inte när de anlades men vi tror oss veta att stora fyllnadsmassor i form av sten och jord hämtats från området norr om den nuvarande vägen. Att den omfattande och kolossalt arbetskrävande byggnationen skulle ha genomförts enkom för att utgöra grund och tomt till gårdsbyggnader förefaller inte troligt.

Under bronsåldern nådde den dåtida havsvikens vatten precis upp till terrassernas södra sida. Som av en händelse finns där en anläggning i den nedre terrassen som starkt påminner om en skyddad hamn. Vi kan inte utesluta att del eller delar av terrasserna anlagts drygt tusen år tidigare än vad vi med nuvarande kunskap anser oss kunna bevisa.

Under bronsåldern ökade handel och sjöfart nära nog explosionsartat i vårt område. Terrasserna kan alltså ha anlagts för snart tretusen år sedan och tjänat som central handelsplats med anslutande hamn, belägen vid inloppet till den viktiga farled som vi i dag benämner Långhundraleden. Den sålunda förmodade handelsplatsen kan alltså ha varit i bruk i mer än tvåtusen år.

Att omfattande sjöfart och handel ägt rum i vårt område under bronsåldern vittnar inte minst den stora hällristningen vid Angarnssjöängen om.

En tusen år gammal vridkvarn

Ungefär mitt ute på Klockarhagens äng kan vi bland de stora grästuvorna beskåda löparen (överliggaren) till en förmodligen tusen år gammal vridkvarn. Kvarnen användes i det vikingatida hushållet till att mala sädeskorn till mjöl.

Bilden till höger visar en komplett (dock utan tillhörande trädetaljer) vridkvarn från vikingatiden. Den löpare som finns i marken på Klockarhagen ligger upp och ner med den plana, malande delen synlig. En undersökning har visat att denna löpares övre del är oval, i likhet med den som visas på bilden från Historiska museet.

Den stora branden omkring år 1026

Den gård från yngre järnåldern som var belägen på och omkring Klockarhagen och som troligen bar namnet Aker, drabbades omkring år 1026 av en våldsam brand. Sannolikt förstördes alla gårdens byggnader och förmodligen omkom såväl ett antal människor som boskap och husdjur. Vi vet inte om branden var anlagd eller om den kan betraktas som en olyckshändelse. Det kan inte uteslutas att det var Knut den store som med sin flotta angrep och brände gården. Alternativt kan branden ha startat i anslutning till någon av de öppna eldar som fanns på gården.

I sluttningen nedanför den terrass där vikingarnas hall var belägen finns en stor stensatt grop (se bilden ovan) som i början av 1000-talet kan ha använts som storkök. Den förmodade stora kokgropen är väl placerad i förhållande till hallen vad gäller att skydda den från rök och brand, men om elden fått fäste i marken ovanför stensättningen så kan byggnaden ha antänts. Gårdens hus stod tätt och om en brand uppstod i någon byggnad kunde elden lätt sprida sig till närbelägna hus.   

Brand orsakad av eld från storkök har inträffat på andra gårdar. Som exempel kan nämnas Gamla Skogsby på Öland, där öns troligen största långhus under yngre järnåldern förstördes av en eldsvåda. Arkeologer som undersökt platsen anger att eld i ett anslutande storkök kan ha spridit sig och orsakat branden.  

Texter: Rolf Ekelund