Barnen får vara delaktiga i begravningen
Är det lämpligt att barn deltar vid en begravning? Hur anpassar man en begravning till barnets nivå? Prästen Kristina Ljunggren har haft flera begravningar där barn varit med. Hon tror på att göra barnen delaktiga i ceremonin.
Ibland stöter Kristina Ljunggren på attityden att barn inte bör vara med på begravningar, inte minst hos den äldre generationen. Men det tycker hon är fel.
– Att sörja en förälder, syskon, farfar eller farmor är helt naturligt för ett barn.
Från tårar till lek
Kristina Ljunggren glömmer inte bilden av den lilla flickan som hade förlorat sin pappa. I kyrkan var hon jätteledsen. Men efteråt, på kyrkogården, tog hon av sig strumporna och sprang omkring barfota i gräsmattan och lekte med de andra barnen.
Själv tror hon på att göra barnen delaktiga i ceremonin. Och när det gäller små barn brukar alltid rekommendera att dagis- eller skolpersonal är med. Det ger möjlighet för personalen att förstå barnens sorgebearbetning, som ofta kommer till uttryck i leken.
Får hjälpa till med det praktiska
Innan begravningen brukar Kristina Ljunggren be om att få träffa barnen ensamma en stund. Hon förbereder dem på att de vuxna kanske kommer att bete sig lite annorlunda och gråta. Barnen får känna på kistan om de vill, hjälpa till med att fixa till blommorna, klippa tyg eller tända ljus.
– Det ger dem möjlighet att förbereda sig lite. Jag brukar förklara att begravningen är en livets sista högtid där man gör ungefär samma saker som vid ett bröllop, dop eller konfirmation – man klär sig fint, har med blommor. Skillnaden är att personen man firar inte är med, men den finns ju ändå där, eftersom det finns något av personen i alla dem som har kommit dit.
Barnen satt på kuddar runt kistan
Hon tycker också det är viktigt att förklara att det är farfars döda kropp som ligger i kistan, inte farfar själv. Att säga att farfar ligger i kistan kan bli skrämmande – det ligger ju en massa jord över honom, hur ska han då kunna andas?
Vid en av Kristina Ljunggrens begravningar fick två pojkar på tre och fem år som förlorat sin pappa dela ut pappersnäsdukar till gästerna. En annan gång fick sonen måla på kistan. Hon minns särskilt begravningen då stora kuddar lades ut på golvet runt kistan, som barnen fick sitta på.
– Allt var anpassat till barnens nivå, bokstavligt. Under griftetalet förde jag ett samtal med barnen, det var nog det finaste griftetal jag varit med om.
Prata alltid med prästen före begravningen och kom överens om vilka delar barnen kan vara med i och om det passar.