Om Storviks kyrka
Storvik var en gång i tiden en betydande järnvägsknut. Ett blomstrande samhälle växte fram och så småningom blev Storvik en egen kommun.
I kyrkligt avseende har Storvik alltid tillhört Ovansjö pastorat.
1915 fick denna del av församlingen sin förste komminister, men någon kyrka fanns inte. Gudstjänsterna hölls i ett hyrt kapell. Många kände dock behov av att få en klockstapel, så att klockklangen kunde kalla människor till gudstjänst. Klockstapeln, som uppfördes 1922, fick sin plats på höjden något hundratal meter ovanför kapellet
Det tog dock många år innan kyrkan i Storvik var färdig. Första söndagen i advent 1960 stod den i alla fall klar för invigning.
Byggnadens utformning präglas av medveten återhållsamhet.
Vi låter arkitekt Johan Thomé berätta: "Tidigkristna traditioner har omsatts på den svenska tallklädda moränbacken. Den fönsterlösa korgaveln annonserar mot järnvägsstationen kyrkans enhet. I samspel med tallstammarna tecknar sig murhörnens lodräta avtrappningar. Fasadmaterialet - omväxlande brunlila och röda tegel med effekt av granit - binder byggnaden vid terrängen. Murhörnens horisontaler står oförmedlat mot himlen."
Takmålningen som är gjord av Uno Wallman, var vid tillkomsten vårt lands största direkt på trä. I klara pastellartade färger framställs skapelsen. Den 3,5 meter höga Kristusbilden är tecknad i svart direkt på korväggens puts och krönt med guldgloria.
Altaret är i massiv kalksten. Predikstolen är också gjord i kalksten och med ett kläde komponerat och vävt av textilkonstnärerna Britta och Gunnar Haking.
Dopfunten i Gusta - kalksten från Brunflo är huggen av stenhuggare Bertil Persson, Storvik och till största delen också en gåva från honom.
Orgeln med sju stämmor och en manual är byggd av Grönlunds orgelfabrik, Gammelstad.
En särskild gåvobok vittnar om många givare.